Jobb med guldkant

Jag har sagt det förut och jag gör det igen; Jag gillar mitt jobb! Det är så många saker som gör att jag trivs så bra och allt har inte med själva omvårdnadsbiten att göra. Den är självklart där den också, jag gillar folk och jag gillar att känna att det jag gör betyder något för någon. Där någonstans kommer det största minustecknet (förutom lönen..) med det jag gör också, att tiden är för knapp många gånger, men nu var det inte det jag tänkte prata om idag.

Mitt jobb är fullt av små guldkorn! Det är inte varje dag man ser dem men de finns där. Nu har jag jobbat hela helgen, sådana där monsterpass när man åker hemifrån strax före sju på morgonen och sedan stupar i soffan hemma vid niosnåret på kvällen. Trött, javisst! Men tänk då i går morse; Jag tog den ena hemtjänstsvängen. Vi har fått ett nytt ärende ute och det var första gången jag åkte dit. Det är alltid spännande och efteråt kände jag att jag gjort ett bra jobb där, att min "kund" var nöjd och glad trots att jag är den femtioelfte "nya" hemtjänstmänniskan de träffat de senaste dagarna. Jag rattar vidare och stannar en stund för att titta på de här små gosegrisarna. De här var lite större än de allra yngsta som går i hagen, men den grismamman hade flyttat sig lite för långt bort när jag skulle ta bilden. Sammantaget hade jag en lugn morgon när jag rattade runt mina fem mil i solskenet.

Det finns tjejer i min bekantskapskrets som inte tror att vi har annat än raster på mitt jobb. Inte riktigt sant, säger jag! Men en sak är sant och det är att vi har ett härligt personalutrymme på vår övervåning Det ser kanske inte så märkvärdigt ut, men vi älskar verkligen vårt sovrum. När vi har våra entimmasraster går de flesta (som inte ska hem och mocka, rasta hundar eller liknande) upp hit. Vi har ett bord fullt med gamla veckotidningar vi kan bläddra i och vi brukar försöka slumra en stund. Det är härligt. Min favoritsäng är den till vänster med blått lakan på det superfluffiga täcket.

På mitt jobb kan det också hända att man kan få servera spännande maträtter till pensionärerna. Det finns två maträtter som jag kan komma på nu som jag verkligen inte tycker om och det är korngrynskaka och det är kroppkakor. Inte för smaken, men konsistensen. I helgen serverade vi just kroppkakor en kväll. Det blev ganska många över och jag fick för mig att jag ska faktiskt ge det en chans. Jag smakade och nu har jag lärt mig att det går att äta. Det var inte så läbbigt som jag minns från barndomen. Inte någon delikatess kanske och inget jag någonsin kommer att längta efter, men det gick att äta! Det kan man ju också säga är ett litet guldkorn, man kan få lära sig något nytt om sig själv om så bara att äcklig mat inte alltid är så hemsk.