Liten skytt

Lucas fick prova luftgevärsskytte i onsdags. Det var allra första gången. Tavlan till vänster var den han fick börja med och det gick så bra att han fick börja med de små remsorna direkt. Det är inte utan att jag blir imponerad (och stolt). Jag vet inte hur långt avstånd han sköt på men upåt en tio meter kanske. Coolt.

Lilla Mihos växer, han är så söt så söt. Och jamig!! :o) Fyra och en halv månad är han nu.

Ingen vidare älgjakt

Så här i älgjaktstider. Maken Pär var nog först. I måndags morse kolliderade han med en rätt stor älgtjur utanför Ösmo (tror jag att det var). Tur för honom att det var lastbilen han satt i. Han fick inte så mycket som en skråma. Värre blev det för den stackars älgen som inte dog direkt då den största stöten tog i hans bakdel. Han blev liggande och försökte förtvivlat resa sig upp gång på gång innan polis och viltvårdare kom fram. Stackars kraken.. Lastbilen har hamnat på verkstad för att reparera all tillknölad plast och plåt. Dörren på vänstersidan gick inte att öppna.

Men det finns underbara älghistorier också, den här filmen är hur charmig och söt som helst.

Vårdplanering

Ja, det har jag varit på idag. Uppe på den deprimerande avdelningen 70D på Ackis. Ja, jag kan inte hjälpa det, men jobbar man där jag jobbar så känns det som rena industrin. Personalen är bra... men miljön!

I alla fall. Svärfar. Barnens farfar. Han bröt sig också. Lårbenshalsen. Pertrokantär femurfraktur. Han också. Ja, svärmor bröt ju armen dessutom. Men farfar har sin demens och även om han tultar på bra med sin rollator så är han inte rehabiliteringsbar som sin hustru. Är man dement tas man inte emot på rehabavdelningar. Jag vet, jag har själv varit med på några remissronder. Vilket är bra iofs, för det fungerar inte.

Hur som helst, nu blir det kortis i Heby för farfar och lilla gubbkraken förstod nog nätt och jämt vad som blev bestämt för honom. Rumet fullt av folk, en manlig sjuksköterska från avdelning. Tre trevliga och välmenande damer från Heby kommun och fyra anhöriga. Nu blir det flytt på fredag och jag tror det blir bra det här så länge. Lugnare och mer hemlikt, och precis som sköterskan från "hemmet" sa; godare mat ;-)

Ingen tid

Här är det låg aktivitet just nu. Jag har så få timmar till övers och det är lite tungt att samla tankarna och få ihop något klokt att skriva. Inte för att jag någonsin har speciellt många kloka tankar men i alla fall :o) Ibland har jag en ledig förmiddag, det är det bästa. Dem utnyttjar jag till att sova länge och det behöver jag sannerligen. Det är just sovmornarna jag ser fram emot allra mest. I dag är en sådan, nästa har jag på söndag.

Jag tänkte plocka fram mina stödstrumpor idag. De där svarta jag köpt för att ha på långa flygresor. De är toppen! Jag tänkte att det kan vara skönt när man går och står så många och långa timmar. De låg inte i min byrålåda. Nu är jag sur på lilla dottern, för det är hon som går och plockar åt sig när hon inte hittar några egna (och det beror bara på att hon har dem strödda överallt i sitt rum, och inte lägger dem i tvättkorgen). Det kan med andra ord ta en månad innan jag får tillbaka dem. Håhå jaja.

Höst och kallt har det blivit. Vackert som en tavla är det här utanför fönstret idag. Värre var det igår när det blåste och regnade så. Pållarna fick regntäcken i lördags eftermiddag och det är jag glad för. Vi har inte velat lägga på dem några för tidigt utan velat ge dem chans att sätta lite välbehövlig vinterpäls (fullblod är lite dåliga på det). Leo älskar att ha kläder på sig :o) Det märks för han började genast showa och kråmade sig som den värsta utställningshäst. Galoppade runt hagen med ståtlig svansföring. Det var roligt att se. Och som vanligt var kameran kvar inne. Synd.