Flitig ibland

Ojämn i mitt bloggande? Jo minst sagt är jag väl en riktig periodare. Just nu är det rätt roligt att sitta och skriva här, i andra perioder blir det liksom aldrig av. 

En otrevlig förkylning gör mig lite slow just nu, det är liksom ingen fart på mig alls. Som tur är börjar det väl ge sig och snart är jag nog riktigt rask och pigg igen. Det var i alla fall skönt att få en skön sovmorgon i morse. Till min förvåning vaknade jag inte förrän klockan var nästan halv åtta i morse. Inte ens de stora bullarna stod vid grinden till sovrummet och pep, som de oftast brukar om jag försöker dra mig lite. Och småbolonkorna sov gott de också. Jätteskönt! 

Ja gott sov de små, tillsammans med lhasan. I min säng. Ja, Becky sover alltid där men de där småtrollen har så här långt fått sova i en liten mjuk korg som står på golvet nedanför min huvudkudde. Nu har rackaren Nelly lärt sig hoppa upp i sängen, hur elegant som helst. Så klart blir syrran ledsen då så det är bara att hjälpa henne också upp. Så nu har jag små ullnystan lite här och där i sängen om nätterna. Skönt och mysigt när Pär är borta på jobb förstås, trångt när han också ska vara med :o) Ibland har jag haft bullarna i sängen om natten också, men så länge valparna är just valpar (och saknar förstånd och självbevarelsedrift) får de hålla sig därifrån. Hos oss får hundarna vara i sängar och soffor, det är bara gosigt! Ibland får de hålla sig därifrån, men då är det för att det är för trångt, eller att de är för blöta och leriga. Dessutom är de med i köket när vi äter, vissa skulle nog säga att de tigger men de får aldrig något (om ingen tappar något förstås). De gillar bara att se på maten ;o)

Jag var en snabb tur till Västerås idag, bilen fick en kupevärmare, en rulle nät som fattats till stängslet längst bort på tomten blev äntligen inköpt och lite annat smått. Julklappar har jag faktiskt också börjat med, är ute i god tid i år och det känns bra. Än så långe ligger det paket till sex av barnbarnen, Lucas, min mamma och en liiiten grej till Cissi och väntar. Och här var det färdigskrivet för idag .. Vi hörs!

Helgen

Idag får lilla Coco illustrera bloggen. Jag låg på sängen en stund och vilade eftersom jag ska jobba kväll. Jag är förkyld och tröttare än jag brukar så jag behövde en slummer. Syrran Nelly låg på mina fötter, de är för goa :) 

Det har blivit mer och mer att det är Coco istället för Cocos som vi tänkt från början. Hon passar att heta det, Nelly heter egentligen Chanel men eftersom det finns ett litet barn i bekantskapskretsen som heter så så känns Nelly alldeles rätt. Jag har vägt trollen idag, lättare sagt än gjort att få dem att sitta still i en liten bunke på köksvågen. De växer så det knakar, de väger ungefär 2250 gram nu mot 1600 när de flyttade hit. Coco väger ungefär ett halvt hekto mer än sin syster.

Efter kvällens jobb väntar några sköna helt lediga dagar. Kan nog behövas för att jag ska bli kvitt förkylningen till slut. Kanske far jag till Västerås en sväng på eftermiddagen när Lucas kommer från skolan. Jag behöver fylla på med lite grejs till hästen och bilen. Plus en viktig sak som en födelsedagspresent till äldsta barnbarnet som fyller åtta år i morgon. 

För veckan som kommer hoppas jag också att någon ringer från juristbyrån i Västerås så vi kan boka en tid för bouppteckningen. Jag vill gärna få det avklarat, jag är inte så förtjust i att gå och vänta på att saker och ting kommer att hända någon gång i framtiden. Men det var så att de ska ringa, inte jag, tydligen. 

Redaktörspyssel

Idag har jag semester. Det var planerat sedan länge, eftersom jag har valpisarna så passar det så bra att plocka långa pass med de semesterdagar jag har kvar i år. Jag har haft min mamma här på en kopp kaffe och en bulle på förmiddagen. Trevligt.

Nu sitter jag och jobbar med bolonkabladet (Svenska russkaya tsvetnaya bolonka-klubbens medlemsblad). Jag har mailat Sveland (ett djurförsäkringsbolag) och bett om tillstånd att använda en text jag hittade på deras hemsida. Det gäller att fråga om lov, så att det inte blir tok någonstans. Sådant här pyssel är kul, jag har rätt gott om tid på mig så jag kan sitta och foga ihop sidor och även skriva små artiklar i lugn takt. Jag gillar ju att både skriva och pilla med fotografier så det var med bara lite tvekan jag anmälde mig som frivillig till redaktörsjobbet i klubben.  Vi får väl se vad medlemmarna tycker när första numret kommer ut i januari. Nu är det ju inte jag som skriver allt, jag väntar in material från fler, så det är klart att det kommer att bli bra :o)

Begravningsbyrån

Vi fick varsin liten lykta på Fonus

Idag har jag varit på Fonus tillsammans med pappas sambo Biggan. Allt har gått bra. Det gick att få allt nästan precis som han ville att det skulle vara. Den enda kompromissen blev det här med kista, det ville han inte ha. Men det måste man. Då valde vi det enklaste enkla, en av spånskivor utan några utsmyckningar, men den har ett värdigt utseende med den klassiska kistformen och bärhandtag på sidorna. Bra!

Efteråt stannade jag hemma hos Biggan, vi tog en kopp kaffe och satt i köket och pratade. Ganska länge, hon berättade hur det var de sista timmarna. Vi tittade lite på vad som ska betalas och hur vi gör med huset och allt. Inte så mycket, men lite. Vi ska få en tid för bouppteckning snart, de ringer och bokar en dag. Ju förr desto bättre tycker jag nog. Vore bara så skönt att få allt klart med det här. Längre fram i vår får vi hugga tag i allt som rör huset.

Det är väldigt skönt att det går så bra med kontakten med Biggan, hon verkar mest glad och lättad över att jag är där. Jag skulle inte förebrå henne om hon varit bitter på mig och mina bröder, för att vi inte fanns där mer när pappa levde. Men jag kan inte ens ana mig till de känslorna hos henne. Det är så oerhört skönt! Vi har kramats en hel del idag, och suttit och hållit varandra i handen. Hon är rar.

Och visst borde vi alla skriva ett papper hur vi önskar bli omhändertagna efter döden?! Pappa hade gjort det, och det var väldigt tryggt för då vet vi att det blev nästan precis som han önskade.

På vågen

Nä, inte jag inte. De senaste månaderna har varit ett riktigt förfall om vi ska tänka tankar som "bra och hälsosam mat", så gissningsvis ligger jag nog i alla fall närmare 65 än 60 där jag trivs bäst. Inte äter vi dålig mat alls, men den bra maten får ofta sällskap av lite för mycket som mest bara är gott ;o) 

Det jag vägt är småvalparna. Så här kan man göra då; en degbunke och köksvågen! Båda ligger strax under två kilo och det betyder att fyra centimeter av avmaskningsmedlet de skulle få idag blev precis lagom. 

En bekännelse är också på sin plats. Vi har fuskat i år. Fösta glöggflaskan är provsmakad. Det här är ju alldeles fel faktiskt!!!! Alla mina barn kommer att skratta rått åt mig nu, för det är alltid jag som varit SÅÅÅ noga med att det inte ska drickas glögg före advent, och ingen julmust före Lucia (det är kört där också ..). Och jag måste erkänna att det smakade så himla jättegott :)

Tid hos Fonus

Igår ringde jag upp Fonus i Bålsta och fick prata med en riktigt trevlig dam där. Nu har har vi bokat tid till ett första samtal och det kommer att bli om det mest akuta; Omhändertagandet av pappas kropp och det runt omkring. Hon blev rent förskräckt när jag talade om att det var redan den 5 november han avled. Tiden är så knapp att kremera/jordfästa. Helst ville hon att jag skulle ta en tid redan till idag, men för min del passar måndagen bäst (och för att jag tänkte att Biggan behöver förbereda sig mentalt också). Så fick det bli också, och då jag förklarade att min fars önskan är att det skulle vara totalt fritt från krusiduller så tyckte hon också att tiden kommer att räcka till.

Jag fick ta i Biggan fram på eftermiddagen. Jag måste faktiskt undra hur samtalen varit mellan henne och min pappa. Hon blev hemskt förvånad över att jag insisterade på att hon ska följa med mig till begravningsbyrån. Helt klart förväntade hon sig att jag och bröderna inte tänkt ha henne med i det här över huvud taget. Det är snudd på en aning obehagligt, för de har varit ett par i ungefär 30 år!! Så osäker, trots all tid.

Nu muntrar jag upp sidan med ett par bilder jag tog för ett par dagar sedan på familjens yngsta små. Väldens finaste russkije tsvetniye bolonki :o) Det där sista är bolonkans fullständiga rasnamn i pluralis på tvättäkta ryska (minus de kyrilliska bokstäverna förstås). Min rara svägerska Irina har lärt mig det, och hon borde veta .. född i Uzbekistan som hon är (hennes ryska sitter där den ska).

Mer än jag tänkt mig

Efter en hel del vånda ringde jag upp min pappas sambo Biggan i förrgår. Det var inget jag såg fram emot alls eftersom vi ju inte har någon personlig relation, och jag har känslan av att om jag inte varit en engagerad dotter till min far på så lång tid, är det då inte gamigt/sniket (what ever) att komma nu och vilja veta hur det är med allt. Nå, samtalet gick bra! Biggan var nog bara glad att jag ringde och och jag ställde mest frågor om hur hon har det nu, och hur hon mår.

Men igår morse slog det mig, jag frågade inte om hon tagit kontakt med någon begravningsbyrå och i så fall vilken. Därför tog jag kontakt med henne igår igen. Jag har nämligen lusläst på nätet, på Fonus hemsida till exempel, att man måste ombesörja gravsättning eller kremering inom en månad. Tiden går fort. Igår kröp det fram, hon har inte gjort någonting .. Mitt intryck är att hon är som förlamad, och bara väntar på att vi syskon ska styra upp allt nu. Det är ok, hon har sorg.

Jag tog kontakt med min gamla goa ridkompis Eva igår kväll, hon och hennes syskon har just gått igenom en liknande situation, också hennes pappa bodde i Bålsta så jag ville veta om hon kunde rekommendera någon byrå där. Det kunde hon, så nu ska jag ringa dem och boka tid. Tack och lov kan de bistå med juridisk hjälp också, det lär behövas.

Det blev mycket i mitt huvud nu.

Innehållsrikt ibland

Det är inte speciellt ofta det händer så mycket under en och samma vecka som det gjorde den förra. Vecka 44-45 (lördag-fredag, konstig vecka kanske men det blir ju sju dagar det där också) får nästan gå till historien i det fallet. Det började riktigt på topp med resan till Hudiksvall när jag åkte upp tillsammans med Amelie och Lucas och hämtade vilddjuren Cocos och Nelly, ja herregud, hur kan något så smått vara så vilt?? De är helt ljuvliga, så roliga och underhållande, gosiga, små och mjuka. De får mig att skratta och le varje gång jag ser dem.

Tyvärr blev stämningen lite dämpad i mitten av veckan när jag fick dödsbeskedet, att pappa inte finns mer. Det är sorgligt, och ni kommer vi aldrig att kunna göra något åt den relationen vi hade. Jo, jag känner faktiskt skuld där. Jag ska låta det vara så ett litet tag, men det ligger inte för mig att älta så jag kan nog komma vidare från det utan att fara illa. Men det känns faktiskt lite bra, helt ok, att må en aning dåligt. Jag önskar faktiskt så att vi hade haft det så mycket annorlunda att jag skulle ha fått känna mig nedbruten av att ha förlorat en allt för ung far.

Men det händer ju annat också, under tiden. I fredags blev allt klart, alla papper påskrivna och allt är offentligt. Cecilias och Jespers liv som mambos är snart över! De har köpt en fin trerummare på Fjärilsstigen med inflyttning i mitten av december. Det är ett lugnt och mysigt område och jag är helt säker på att de kommer att trivas helt förträffligt. Lyck till kids! Det här har ni förtjänat.

Min far

I går eftermiddag ringde min bror, han som bor på Gotland. Då hade han just fått ett samtal från vår fars sambo Biggan. Hon berättade för Kenneth att vår pappa gått bort på tisdagsmorgonen. Det här kom både väntat och väldigt oväntat också. Han led av många sjukdomar, och jag har förstått att det inte alls gått i rätt riktning den sista tiden. Hjärtsvikt har han haft länge, men nu hade även njurarna börjat krångla. Lägg till det diabetes, svårbehandlade infektioner, dubbelamputerade ben ... ja prognosen var inte bra. Men i alla fall, vi "barn" har nog trott att han skulle hänga med ett tag till. Han var trots allt en kämpe, och inte äldre än 71 år.

Vi alla syskon måste nog tillstå att vi kanske hade haft lite bättre koll på hans mående om vi hade haft ett större umgänge med honom. Nu var vår kontakt ytterst sporadisk, absolut bättre med mina bröder än med mig. Jag ställde ett ultimatum för många år sedan. Det handlade om nykterhet och när det är ok att ringa upp för att prata. Tyvärr blev det så att han valde att i stort sett bryta med mig då, och jag lät det ske. Jag har ändå förstått att han sörjt att det blev så, och det har ju jag också gjort! Jag har sörjt att han inte har förmått vara den pappa jag behövde, och att han valde att visa upp sidor för min familj, mina barn, som jag inte tyckte var ok.

Men han var min pappa trots allt. Och nu finns han inte mer.

Jag är ändå glad att vi åkte hem till honom, jag och båda mina bröder, förra året och firade honom på hans 70-årsdag. Men jag är lite ledsen över att jag inte plockade med mig alla mina barn och besökte honom nu när han låg på lasarettet. Det hade känts bra, och de hade alla fått en bild av sin morfar. Jag är också glad att båda mina bröder har träffat honom någon gång det här sista året.

Valpisar på bild

Självklart måste det upp lite bilder från småbrudarnas första dygn hemma på Viggeby. Får jag presentera Cocos och Nelly!

Provar dynan i buren

Ut på trappan

Lite bus med tant Becky

Nelly

Cocos

Måste ladda lite energi innan det blir mer bus

Nu har de bott hos oss i 1½ dygn och det är verkligen fullt ös, medvetslös som gäller för de här båda små tjejerna. Eftersom jag sitter här och skriver just nu så kan man lätt tro att de sover just nu. Helt riktigt! De är så gulliga så man nästan dör, och alltid så glada så glada. Hela kropparna viftar och far hela tiden. Två små kisspölar inomhus har vi torkat upp bara. De är tuffa brudar som inte låter sig avskräckas av mörker, regn och vått gräs så kissrundorna ger alltid resultat. Så duktiga!

Cocos och Nelly

Hasse med Cocos, Susanne med Nelly

Igår bar det av till Hudiksvall igen, ut på Hornslandet där Susanne och Hasse bor med sina fantastiskt ljuvliga bolonkor. Med oss hem därifrån fick vi 2/3 av deras senaste valpkull. Stensöbäckens Coco och Stensöbäckens Chanel! Lilla Cocos, den mörkare av dem, har jag köpt och Nelly har jag på foder. Så nu har vi en hund ihop, vi och familjen Wiik. Det känns riktigt bra, för ju mer jag lär känna dem ju mer uppskattar jag dem. Som Susanne sa, nu blir vi inte av med varandra på sisådär 17 år :o)

Jodå .. jag grejade det, haha

Punka på brorsans bil, som jag ska låna över helgen. Turligt nog hade jag däck hemma som passade, finfina sommardäck som får duga de här dagarna i alla fall. Envis som jag är gav jag mig fanken på att jag skulle fixa det här SJÄLV! (Men ska sanningen fram, jag hade gladeligen betalt "gubben i byn" 150 spänn om jag hade kunnat få ner bilen till honom för att skifta däck).  Men stolt som 17 är jag, jag lyckades :o)

Orsaken till det påtvingade däckbytet :o( 

Följ min blogg med Bloglovin