Min far

I går eftermiddag ringde min bror, han som bor på Gotland. Då hade han just fått ett samtal från vår fars sambo Biggan. Hon berättade för Kenneth att vår pappa gått bort på tisdagsmorgonen. Det här kom både väntat och väldigt oväntat också. Han led av många sjukdomar, och jag har förstått att det inte alls gått i rätt riktning den sista tiden. Hjärtsvikt har han haft länge, men nu hade även njurarna börjat krångla. Lägg till det diabetes, svårbehandlade infektioner, dubbelamputerade ben ... ja prognosen var inte bra. Men i alla fall, vi "barn" har nog trott att han skulle hänga med ett tag till. Han var trots allt en kämpe, och inte äldre än 71 år.

Vi alla syskon måste nog tillstå att vi kanske hade haft lite bättre koll på hans mående om vi hade haft ett större umgänge med honom. Nu var vår kontakt ytterst sporadisk, absolut bättre med mina bröder än med mig. Jag ställde ett ultimatum för många år sedan. Det handlade om nykterhet och när det är ok att ringa upp för att prata. Tyvärr blev det så att han valde att i stort sett bryta med mig då, och jag lät det ske. Jag har ändå förstått att han sörjt att det blev så, och det har ju jag också gjort! Jag har sörjt att han inte har förmått vara den pappa jag behövde, och att han valde att visa upp sidor för min familj, mina barn, som jag inte tyckte var ok.

Men han var min pappa trots allt. Och nu finns han inte mer.

Jag är ändå glad att vi åkte hem till honom, jag och båda mina bröder, förra året och firade honom på hans 70-årsdag. Men jag är lite ledsen över att jag inte plockade med mig alla mina barn och besökte honom nu när han låg på lasarettet. Det hade känts bra, och de hade alla fått en bild av sin morfar. Jag är också glad att båda mina bröder har träffat honom någon gång det här sista året.