Först var vi till ett vattenfall ute i djungeln. Och nog fick vi ett djungeläventyr! Jisses.. han drog iväg oss på en stig som han själv aldrig hade gått (det erkände han), han hade bara hört att man kunde gå där Jag lovar att han aldrig gör om det.
Vi bokstavligen kröp uppför, drog oss uppåt med hjälp av grenar och rötter. Sedan skulle vi ner.. det var verkligen stup. Det gick inte att hjälpa barnen, och först var jag livrädd, speciellt för Lucas för skulle man ha kommit i obalans där hade man inte kunnat hejda farten nedåt, då hade man störtat nedåt. Men ner var vi tvungna att ta oss. Som apor trevade vi efter allt som gick att hålla i eller ta fotfäste mot, grenar, rötter och trädstammar. Det gick inte att stå upprätt, man var tvungen att sitta på skosulorna och försiktigt glida från stam till stam. Ungarna var först i ledet, de var jätteduktiga allihop och ingen bröt ihop, de tog sig ner. Sedan kom vi andra en efter en, tills vi var nere i flodfåran igen.
Nu var det bara att traska till vattenfallet som var stillsamt och rofyllt. Ända till vi kom med vår pratiga glada skock folk som alla var lite adrenalinstinna efter klättringen :o) Vackert var det i alla fall. Sedan gick vi i floden tillbaka hala vägen, den där klättervägen fick vara. Vi blev lite blöta om skor och ben för på alla ställen gick det inte så bra att gå längs med kanterna eller att hoppa på stenar. Det var skönt att gå i det svala sötvattnet Överhuvudtaget var det behagligt svalt inne i djungeln. Det var en jättekul vandring med facit i handen, men kanske hade vi bangat om vi hade vetat. Dåligt foto, min kamera bestämde sig för att spöka lite just när vi var vid vattenfallet.
Efter det åkte vi till en strand i närheten och åt lunch och tog ett dopp. Där kom vi också på att den här typen av maneter inte bränns. Det finns gott om dem lite överallt.
Här är vi nästan allihop på Kantiang Bay.
Vi for sedan till Lanta Old Town.
Det är ingen turistort egentigen, men verkligen vacker med fina gamla hus. Vi gick och tittade lite.
Köpte lite frukt på marknaden, där köpte vi rambutan igen från ett lastbilsflak och små små minicitrus som var väldigt söta och goda. Ungarna köpte varsin påse sockervadd för tio baht styck.
Tanten var egentligen motivet, hon var så söt.. Helena fick hänga med hon också.
Här står Joy. Glad prick som sagt.Sedan var det lite mer som hände den här turen. Jag har ingen bild till det tyvärr.
Till slut tog vi ett vätskestopp vid en utsiktsplats. Vackert och hisnade utsikt. Vi tog varsin dricka där. Vägen utanför stupade brant både uppåt och nedåt. Nu ska jag berätta hur det gick till när vår tuktuk, en kattunge, en mopedtuktuk med dåliga bromsar och ett lass englsmän, en ny tjusig motivlackad minivan och Jessica höll på att smälta ihop i en jättekrasch. Här kan vi till slut tala om änglavakt för alla! Speciellt för Jessica som nog skulle ha varit den som råkat mest illa ut. När vi skulle åka ifrån utsiktsplatsen och gick till vår tuktuk satt det en liiiiten söt kattunge på den lilla parkeringsfickan vid vägkanten bland moppar och tuktukar som trängdes där. Den hörde rätt uppenbart till den lilla restaurangen. Vi klappade den lite och hoppade sedan upp på vårt flak. Kattungen följde efter... Vi ropade wait wait till vår chaffis Joy. Jessica tog katten och sprang bort och satte ner den tio femton meter bort i en rabatt. Sprang tillbaka och hoppade in. Go ropade vi till Joy, men så Stop stop igen....katten hade sprungit efter, in bland däcken.. Det här upprepades ett par gånger. Sista gången då.. Jessica har just plockat upp kissen från marken för att gå och ge den till någon personal på restaurangen istället. Hon han gå ett par steg när plötsligt den här mopedtuktuken kommer farande i hög fart uppifrån berget (på vägen) och in på parkeringen. Den styrde in på insidan om oss, men där stod ju Jessica och katten helt nära den sprillans fina vanen. Hade inte föraren av mopeden och en manlig passagerare på den inte slängt sig av och med handkraft fått stopp på den hade det tagit en-två sekunder till så hade olyckan varit där! Nu stod alla bara och gapade av häpnad och skräck. Vi inne i vår tuktuk var helt tysta av chocken. Vår Joy var blek om nosen, han hade sett vad som hände i backspegeln men hann ju inget göra han heller. Nåja.. i det här läget slängde Jessica katten i famnen på en av de chockade engelsmännen och ropade Save the cat, hoppde in i vår tuktuk och ropade Drive till Joy och drog iväg. Där stod den engelske killen (ja, vi fick i alla fall för oss att sälskapet var britter) med katten i händerna och bara gapade...
Ja ja fartdårar finns det överallt, eller?
SvaraRaderaTur att allt gick bra, för nu är det snart dags att komma hem och jobba igen eller blir det till att emigrera redan?
Det verkar som ni haft, spännande, härligt och alldeles fantastiskt underbart! kramar från Kerstin S och dom andra som får hålla igång "hemmet"