Al Ain

Det finns en plats på jorden som heter Al Ain. Visste ni det? Det gjorde i alla fall inte jag så sent som för något dygn sedan. Nu vet jag att den finns för jag har varit där. Det var inte riktigt meningen egentligen. Det finns en annan plats som heter Sharjah. Den känner jag till, efersom jag länge vetat att där skulle vi mellanlanda på vår hemresa för att fylla på bränsle, byta besättning och få nya matvagnar så att vi passagerare skulle få lite i magarna under de dryga sex timmar av resan som återstår.

Så vi kommer mot Sharjah, taxar ner för landning. Alla är fint fastspända inklusive kabinpersonalen. Ettusen meter kvar till marken och vi känner hur planet plötsligt stiger kraftigt. Flygvärdinnorna ser lika frågande ut som alla andra. Inte ett ljud från cockpit hörs men pursern (eller vad nu kabinpersonalens chef kallas) frågar och får veta att mycket kraftig dimma väldigt plötsligt dragit in över Sharjah. Hade vi landat där hade vi fått stå hela natten eftersom flygplatsen skulle stänga en dryg halvtimme senare. Vi flyger vidare till Al Ain. 17 mil landväg söderut. Där kan vi landa.

Kruxet är bara att i Sharjah finns vår nya besättning och all mat. Bränsle går att fixa där vi är.

Den nya personalen får lyckligtvis tag i en buss med chaufför som ska köra dem ner till Al Ain. Det går jättebra, det är bara det att i dimman kan de inte köra fortare än 40-45 kilometer i timmen.

Vi sitter kvar i planet, vi får inte tillstånd att komma in i terminalen, av någon väldigt bra anledning kan vi hoppas. Flygplatsansvariga påstår att det är för trångt.... Någon mat kan de inte heller leverera. Efter mycket om och men får vi vatten i flaskor, vi blir alla tilldelade varsin.

Den nya personalen ute på vägen får rapport om vår matbrist. De stannar på nattöppna bensinmackar längs vägen och köper allt användbart ätbart de hittar! Summan av detta blev ungefär att de skrapar ihop gifflar så att alla barn ombord ska kunna få varsin.

Efter ett antal timmars väntan kommer den nya besättningen äntligen fram. Dimman som rullat in även i Al Ain lättar mirakulöst och vi lyfter. Vi får vår frukost vilken denna flygning kommer att bestå av vatten, läsk eller juice. Gifflar till alla barn plus en chipspåse. Vuxna får nöja sig med två mariekex och en chips (eller ostbågepåse) vardera. Pesonalen plundrar dessutom taxfreeförrådet så att riktigt hungriga får lite godis eller en bit itubruten Toblerone.

Fem och en halv timme försenade landar vi på Arlanda. Och nu kommer det fantastiska. Stämningen ombord var hela tiden superbra. Inga sura miner, inget gnäll, inga upprörda toner. Det var massor av små barn med ombord, alla höll humöret uppe. Personalen var suverän och informerade bra. Den avgående kabinpersonalen var fullkomligt slut och satt stundtals bara och gapskrattade och fnissade, tillsammans med oss passagerare.