Hurtigt myseri i skolan

Så kom den då, lappen i sonens kontaktbok. Ett hurtfriskt meddelande från klassföräldrarna som ordnat så mysigt med lussefirande för de rara barnen.

Den 18 december träffas vi i klassrummet och ser barnen lussa för föräldrar och
syskon. Efteråt fikar vi tillsammans och klasslärare Eva informerar kort om vad
som kommer att hända i vår.

.Det var det datorskrivna. Lägre ner kom det handskrivna;

Lucas bidrag till det festliga fikabordet blir en sockerkaka (gärna saffran) och
en burk pepparkakor.

Jag hatar sådant här. Dels tycker jag att datumet är satt så nära jul, jag har inte tid. Faktiskt inte, jag kan inte ens komma. Det gör mig ont för sonens skull. Pär var bjuden på julbord med sitt jobb den kvällen men får hoppa över det för att gå med pojken.

En sak till. Om man tänker sig att ett barn på åtta år och en vuxen dricker och äter en viss mängd. De facto får man inte i sig hur mycket kaffe och sockerkaka som helst. Om man då anser att det är rimligt att var och en (eller per familj) bidrar med nära nog den mängd bröd eller dryck man själv förtär till ett knytkalas. Är det då rimligt att ett litet barn och en vuxen sätter i sig en hel sockerkaka och en hel burk pepparkakor? Även om man från det "drar" den mängd kaffe och saft som någon annan person bidragit med. Ja kanske har denna person dessutom flitigt stått i sitt kök och kokat saft på hallon ur frysen och rostat kaffebönor?? Vissa kommer lätt undan minsann!

Hade det inte varit för Lucas skull hade jag skickat en grinig lapp till klassföräldrarna, men det gäller att hålla tand för tunga ibland. Efter att ha dragit fem barn genom skolan är jag hjärtligt trött på allt trevligt trams.

Våra grannar med sonen H, Lucas bäste vän, är kloka nog att dra till Australien ett par dagar innan. Tror vi gör samma sak själva nästa år...