Tonårsbekymmer

Min lilla minsta dotter, tolv på det trettonde, går i sjätte klass i en skola årskurs 6-9. Där finns alltså många stora nästan-vuxna killar och tjejer. Högstadieskola! Vad kan inte en liten tös få vara med om och uppleva i en sådan miljö? Vi läser ständigt om bråk, vandalisering, mobbing, kränkande behandling och trakasserier (inte minst sexuella anspelningar med mera till flickor).

Det gäller att vara lite vaksam, observant på signaler om att det inte står rätt till. Att höra sig för om hur skoldagen varit.

En dag förra veckan hämtade jag dottern från skolan med bil. Jag gör det så ofta jag kan, för skolbussen hem kommer sent och ännu senare är hon hemma. Dagarna är långa så det räcker ändå, och hemma väntar läxor, vila och hästen.

Ja, jag frågade henne som alltid;
-Hur har det varit idag?
Samtidigt passerade två långa rangliga slynglar förbi vår vindruta där vi ännu stod på parkeringen. Dottern suckade och tittade på grabbarna och sa med harm i rösten;
-De där två och deras kompisar är så himla jobbiga, de är alltid efter oss tjejer!
Jag hann bara tänka att nu är det då dags, nu.... innan dottern fortsatte;

-De ska alltid hålla på och springa efter oss och de räknar poäng också.
Mammahjärtat förfasades.
-De fånar sig och håller på.
Jojo, så kan man också säga, förbannade ungj..lar!
-För varje gång de får någon av oss tjejer att skratta får de fem poäng, fnittrar vi får de tre och ler vi blir det ett.

Det finns hopp om ungdomen.