På vågen

Nä, inte jag inte. De senaste månaderna har varit ett riktigt förfall om vi ska tänka tankar som "bra och hälsosam mat", så gissningsvis ligger jag nog i alla fall närmare 65 än 60 där jag trivs bäst. Inte äter vi dålig mat alls, men den bra maten får ofta sällskap av lite för mycket som mest bara är gott ;o) 

Det jag vägt är småvalparna. Så här kan man göra då; en degbunke och köksvågen! Båda ligger strax under två kilo och det betyder att fyra centimeter av avmaskningsmedlet de skulle få idag blev precis lagom. 

En bekännelse är också på sin plats. Vi har fuskat i år. Fösta glöggflaskan är provsmakad. Det här är ju alldeles fel faktiskt!!!! Alla mina barn kommer att skratta rått åt mig nu, för det är alltid jag som varit SÅÅÅ noga med att det inte ska drickas glögg före advent, och ingen julmust före Lucia (det är kört där också ..). Och jag måste erkänna att det smakade så himla jättegott :)

Tid hos Fonus

Igår ringde jag upp Fonus i Bålsta och fick prata med en riktigt trevlig dam där. Nu har har vi bokat tid till ett första samtal och det kommer att bli om det mest akuta; Omhändertagandet av pappas kropp och det runt omkring. Hon blev rent förskräckt när jag talade om att det var redan den 5 november han avled. Tiden är så knapp att kremera/jordfästa. Helst ville hon att jag skulle ta en tid redan till idag, men för min del passar måndagen bäst (och för att jag tänkte att Biggan behöver förbereda sig mentalt också). Så fick det bli också, och då jag förklarade att min fars önskan är att det skulle vara totalt fritt från krusiduller så tyckte hon också att tiden kommer att räcka till.

Jag fick ta i Biggan fram på eftermiddagen. Jag måste faktiskt undra hur samtalen varit mellan henne och min pappa. Hon blev hemskt förvånad över att jag insisterade på att hon ska följa med mig till begravningsbyrån. Helt klart förväntade hon sig att jag och bröderna inte tänkt ha henne med i det här över huvud taget. Det är snudd på en aning obehagligt, för de har varit ett par i ungefär 30 år!! Så osäker, trots all tid.

Nu muntrar jag upp sidan med ett par bilder jag tog för ett par dagar sedan på familjens yngsta små. Väldens finaste russkije tsvetniye bolonki :o) Det där sista är bolonkans fullständiga rasnamn i pluralis på tvättäkta ryska (minus de kyrilliska bokstäverna förstås). Min rara svägerska Irina har lärt mig det, och hon borde veta .. född i Uzbekistan som hon är (hennes ryska sitter där den ska).

Mer än jag tänkt mig

Efter en hel del vånda ringde jag upp min pappas sambo Biggan i förrgår. Det var inget jag såg fram emot alls eftersom vi ju inte har någon personlig relation, och jag har känslan av att om jag inte varit en engagerad dotter till min far på så lång tid, är det då inte gamigt/sniket (what ever) att komma nu och vilja veta hur det är med allt. Nå, samtalet gick bra! Biggan var nog bara glad att jag ringde och och jag ställde mest frågor om hur hon har det nu, och hur hon mår.

Men igår morse slog det mig, jag frågade inte om hon tagit kontakt med någon begravningsbyrå och i så fall vilken. Därför tog jag kontakt med henne igår igen. Jag har nämligen lusläst på nätet, på Fonus hemsida till exempel, att man måste ombesörja gravsättning eller kremering inom en månad. Tiden går fort. Igår kröp det fram, hon har inte gjort någonting .. Mitt intryck är att hon är som förlamad, och bara väntar på att vi syskon ska styra upp allt nu. Det är ok, hon har sorg.

Jag tog kontakt med min gamla goa ridkompis Eva igår kväll, hon och hennes syskon har just gått igenom en liknande situation, också hennes pappa bodde i Bålsta så jag ville veta om hon kunde rekommendera någon byrå där. Det kunde hon, så nu ska jag ringa dem och boka tid. Tack och lov kan de bistå med juridisk hjälp också, det lär behövas.

Det blev mycket i mitt huvud nu.

Innehållsrikt ibland

Det är inte speciellt ofta det händer så mycket under en och samma vecka som det gjorde den förra. Vecka 44-45 (lördag-fredag, konstig vecka kanske men det blir ju sju dagar det där också) får nästan gå till historien i det fallet. Det började riktigt på topp med resan till Hudiksvall när jag åkte upp tillsammans med Amelie och Lucas och hämtade vilddjuren Cocos och Nelly, ja herregud, hur kan något så smått vara så vilt?? De är helt ljuvliga, så roliga och underhållande, gosiga, små och mjuka. De får mig att skratta och le varje gång jag ser dem.

Tyvärr blev stämningen lite dämpad i mitten av veckan när jag fick dödsbeskedet, att pappa inte finns mer. Det är sorgligt, och ni kommer vi aldrig att kunna göra något åt den relationen vi hade. Jo, jag känner faktiskt skuld där. Jag ska låta det vara så ett litet tag, men det ligger inte för mig att älta så jag kan nog komma vidare från det utan att fara illa. Men det känns faktiskt lite bra, helt ok, att må en aning dåligt. Jag önskar faktiskt så att vi hade haft det så mycket annorlunda att jag skulle ha fått känna mig nedbruten av att ha förlorat en allt för ung far.

Men det händer ju annat också, under tiden. I fredags blev allt klart, alla papper påskrivna och allt är offentligt. Cecilias och Jespers liv som mambos är snart över! De har köpt en fin trerummare på Fjärilsstigen med inflyttning i mitten av december. Det är ett lugnt och mysigt område och jag är helt säker på att de kommer att trivas helt förträffligt. Lyck till kids! Det här har ni förtjänat.

Min far

I går eftermiddag ringde min bror, han som bor på Gotland. Då hade han just fått ett samtal från vår fars sambo Biggan. Hon berättade för Kenneth att vår pappa gått bort på tisdagsmorgonen. Det här kom både väntat och väldigt oväntat också. Han led av många sjukdomar, och jag har förstått att det inte alls gått i rätt riktning den sista tiden. Hjärtsvikt har han haft länge, men nu hade även njurarna börjat krångla. Lägg till det diabetes, svårbehandlade infektioner, dubbelamputerade ben ... ja prognosen var inte bra. Men i alla fall, vi "barn" har nog trott att han skulle hänga med ett tag till. Han var trots allt en kämpe, och inte äldre än 71 år.

Vi alla syskon måste nog tillstå att vi kanske hade haft lite bättre koll på hans mående om vi hade haft ett större umgänge med honom. Nu var vår kontakt ytterst sporadisk, absolut bättre med mina bröder än med mig. Jag ställde ett ultimatum för många år sedan. Det handlade om nykterhet och när det är ok att ringa upp för att prata. Tyvärr blev det så att han valde att i stort sett bryta med mig då, och jag lät det ske. Jag har ändå förstått att han sörjt att det blev så, och det har ju jag också gjort! Jag har sörjt att han inte har förmått vara den pappa jag behövde, och att han valde att visa upp sidor för min familj, mina barn, som jag inte tyckte var ok.

Men han var min pappa trots allt. Och nu finns han inte mer.

Jag är ändå glad att vi åkte hem till honom, jag och båda mina bröder, förra året och firade honom på hans 70-årsdag. Men jag är lite ledsen över att jag inte plockade med mig alla mina barn och besökte honom nu när han låg på lasarettet. Det hade känts bra, och de hade alla fått en bild av sin morfar. Jag är också glad att båda mina bröder har träffat honom någon gång det här sista året.

Valpisar på bild

Självklart måste det upp lite bilder från småbrudarnas första dygn hemma på Viggeby. Får jag presentera Cocos och Nelly!

Provar dynan i buren

Ut på trappan

Lite bus med tant Becky

Nelly

Cocos

Måste ladda lite energi innan det blir mer bus

Nu har de bott hos oss i 1½ dygn och det är verkligen fullt ös, medvetslös som gäller för de här båda små tjejerna. Eftersom jag sitter här och skriver just nu så kan man lätt tro att de sover just nu. Helt riktigt! De är så gulliga så man nästan dör, och alltid så glada så glada. Hela kropparna viftar och far hela tiden. Två små kisspölar inomhus har vi torkat upp bara. De är tuffa brudar som inte låter sig avskräckas av mörker, regn och vått gräs så kissrundorna ger alltid resultat. Så duktiga!

Cocos och Nelly

Hasse med Cocos, Susanne med Nelly

Igår bar det av till Hudiksvall igen, ut på Hornslandet där Susanne och Hasse bor med sina fantastiskt ljuvliga bolonkor. Med oss hem därifrån fick vi 2/3 av deras senaste valpkull. Stensöbäckens Coco och Stensöbäckens Chanel! Lilla Cocos, den mörkare av dem, har jag köpt och Nelly har jag på foder. Så nu har vi en hund ihop, vi och familjen Wiik. Det känns riktigt bra, för ju mer jag lär känna dem ju mer uppskattar jag dem. Som Susanne sa, nu blir vi inte av med varandra på sisådär 17 år :o)

Jodå .. jag grejade det, haha

Punka på brorsans bil, som jag ska låna över helgen. Turligt nog hade jag däck hemma som passade, finfina sommardäck som får duga de här dagarna i alla fall. Envis som jag är gav jag mig fanken på att jag skulle fixa det här SJÄLV! (Men ska sanningen fram, jag hade gladeligen betalt "gubben i byn" 150 spänn om jag hade kunnat få ner bilen till honom för att skifta däck).  Men stolt som 17 är jag, jag lyckades :o)

Orsaken till det påtvingade däckbytet :o( 

Följ min blogg med Bloglovin