Flykten

 Det här är min morfars berättelse om tiden runt andra världskriget och hur det gick till när de kom till Sverige från de svensktalande bygderna i Estland.

_________________________________________________

1999-08-01

Flykten

Robert Söderlund
1914-2004

När tyskarna drev ut ryssarna från Estland under år 1942 var glädjen stor bland Estlands befolkning för att vi blev av med de hatade ryssarna. Tyskarna sågs till en början som befriare och mottogs med blommor. Därför behandlade tyskarna befolkningen väl. Det fortsatte även så länge det gick bra för tyskarna på östfronten. Men när det blev kärvt och fronten vid Leningrad började röra sig västerut under vintern 1943-1944, började tyskarna bli mera krävande och hårda.

Oron började stiga bland befolkningen mer och mer. Folket började planera flykt. Alla möjliga och omöjliga befintliga flytetyg började rustas upp, nya byggdes, till exempel sågade man råa stockar till brädor och spikade ihop till båtar med trådspik för de behövde bara hålla för färden över Finska viken till Finland eller till Sverige.

Motorfrågan var ett större problem. Efterfrågan var stor på allt vad motorer hette, till exempel ett flygplans stjärtmotor användes. Ett annat stort problem var valutan. Ingen ville ha den tyska ockupationsmarken, för den var redan då nästan värdelös. Nej det fordrades betalning in natura!

Jag för min del hade gjort upp med min svåger Edvard Ahlberg, som hade en motorbåt, att fly. Men nu hände det att män födda 1921-22 skulle mobiliseras, och då var det ytterst nödvändigt att de kom iväg, så jag och min familj, som bestod av fru och fyra barn i åldern 3 månader till 5 år, fick avstå vår plats till dem. Då slog jag mig ihop med min frus två bröder och vi fick tag i en gammal träbåt från grannbyn Roosta, en roddbåt på 16 fot, cirka 4,7 meter. En roddbåt är låg och därför byggde vi på ett bord runt om och ytterligare ett bord framtill så vi kunde täcka den delen och få en liten ruff. Vid den tiden hade mobiliseringsåldern hunnit ifatt mig och mina kompanjoner och vi kunde inte mera visa oss för ockupationsmakten. Vi fick hålla oss gömda i skogen.

Ännu var den svåra motorfrågan olöst. Vi fick höra talas om en motor som fanns på en gård två mil bort. Motorn användes i en smedja och drog hammaren. Ägaren var villig sälja den men nu var det fråga om ersättningen. Efter förhandlingar skulle ägaren få bland annat en ko, två får och en stor ryssja. Men hur skulle vi, som gömde oss i skogen, kunna transportera allt detta dit och ta med motorn tillbaka?

Nu förhöll det sig så att tyskarna tvångsrekvirerade en viss mängd slaktdjur från varje kommun. Dessa skulle levereras en speciell dag till järnvägsstationen i Taebla och vi valde att genomföra vår transport samma dag. Vi lade våra bytesvaror på släden med fåren ovanpå för att dölja de andra varorna och band kon efter. Så gick vi helt frimodigt längs landsvägen åt samma håll som de som levererade djur till armen. När vi kom till avtagsvägen till stationen mötte vi en tysk militärbil fullastad med soldater. Plogvallarna längs vägen var höga och vägen var smal så det var svårt att mötas, men vi gav tecken att vi skulle till avtagsvägen. Då stannade tyskarna och såg till att vi kunde komma fram ordentligt för de trodde ju att vi var på väg med mat till dem. När vi skulle tillbaka med motorn var vi försiktigare och tog en omväg genom skogen. Nu fattades ytterligare backslag, propelleraxel samt lager där axeln går ut genom skrovet och propeller.

När tyskarna hittade båtar som höll på att rustas i smyg konfiskerades dessa och transporterades till deras förläggningar. Men soldaterna som vaktade dessa båtar var mycket sugna på brännvin. De var mobiliserade ester och vi gjorde upp med dem om att de skulle stjäla en propeller i utbyte mot brännvin, som vi tillverkade i skogen.

Så var det ytterligare en sak som skulle anskaffas, en kompass. Vi fick kontakt med någon som hade en kompass. Han begärde 8 kg fläsk för den och det hade vi inte. Var skulle vi få tag i det?

Min äldste bror med sitt båtlag var klara för avsegling. Jag och mina två svågrar var med och hjälpte dem iväg och väntade tills vi var säkra på att de inte skulle komma tillbaka. Vi visste nu att en av båtlagets medlemmar hade en liten gård och att djuren blev kvar i ladugården, bland annat två grisar. Gården låg nära herrgården där tyskarna hade sin förläggning och risken var stor att tyskarna skulle bli misstänksamma om grisen började skrika. Vi bedövade grisen med ett slag i huvudet och skar snabbt av strupen. Därefter tog vi i tag i varsitt ben och släpade den ut över en åker till ett buskage. Där skar vi av huvudet, tog ut inälvorna samt styckade grisen i tre delar så vi fick varsin börda att bära. Vi gick till vårt gömställe i skogen, där vi bland annat tillverkade brännvin, för att värma vatten och skålla fläsket. Nu hade vi fläsk till kompassen och det som blev över rökte vi till matsäck för båtfärden.

Och så behövde vi bränsle till motorn. En man från grannbyn körde en av tyskarnas tankbilar. Om vi var villiga att ta med hans syster och hennes fästman i båten, kunde han skaffa oss så mycket bränsle vi behövde. Vi tvekade först att ta med fler människor men det var enda möjligheten. Vi ställde ut dunkar på en viss överenskommen plats och mannen fyllde dem med bränsle.

Nu började förhållandena bli ytterst kritiska för oss. Tyskarna hade börjat göra razzior i byarna och skogarna omkring så nu gällde det att så fort som möjligt komma iväg. Vi bestämde oss för natten mellan 30-31 mars. Året var 1944. Ytterligare en båt var klar för avfärd så vi bestämde att starta samtidigt och om möjligt göra sällskap. Vi gick ut där mitt barndomshem var beläget. Det låg fast is 30-40 meter ut från stranden. Vi hade många som hjälpte oss med att köra ner båten till havet och de drog den med mankraft på isen och ner över iskanten i vattnet. All packning var redan i båten. Det var bara människorna som skulle stiga i. Vi var 16 stycken, varav 7 barn, men ilastningen gick fort och bra. Vi rodde först en bit för att komma utom hörhåll från stranden och så startade vi motorn, men ve och fasa, båten gick back! Vi hade fått en propeller till en motsolsgående motor. Vi kunde inte gå till sjöss med ett sådant fel. Nu var vi tvungna att ta oss tillbaka i land, men risken var stor att vi kunde gå rakt i armarna på tyskarna som patrullerade stränderna. De vakter som vi ställt ut medan vi gick i båten hade då redan gett sig av i tron att vi kommit iväg.

Nu måste vi snabbt skaffa hjälp med att få upp båten på isen och komma iland och gömma den. Vi skickade en man till en gård en kilometer från där vi låg. Gårdsägaren hade just gått till sjöss med den andra båten, som gick ut samtidigt med oss, och lämnat kvar öl i stugan. Vi gissade rätt, där fanns folk, och vi fick hjälp med att få upp båten. En annan man skickades till min granne som hade smedja och som hjälpt oss tidigare med smidesarbeten. Jag gick upp till mitt barndomshem. Där hade en krigsflykting från Ingermanland installerat sig. Jag frågade om kvinnor och barn fick stanna där medan vi tog upp båten och gömde den. Nu var det bråttom att gömma allt innan det blev ljust.

Vi gömde båten bakom stugan, grannen med smedjan tog hand om propellern och cyklade till staden Haapsalu två mil bort för att försöka byta ut propellern mot en som passade. Utsikterna att han skulle lyckas var mycket små, då efterfrågan på sådana saker var enorm. Men kl. 13 samma dag kom han tillbaka och hade med sig en passande propeller och lättnaden var oerhörd. Hur han lyckades med detta vet jag inte i denna dag. En annan granne som varit in till Haapsalu kom på eftermiddagen och talade om att en militärtrupp hade gått ut på Nuckö halvö som ligger strax intill vår by. Vi förstod att det var en trupp som letade efter uteblivna rekryter, sådana som vi som gömde sig i skogen. Nu var tiden knapp igen! Vid mörkrets inbrott upprepades proceduren från föregående natt och denna gång fungerade det och vi kom iväg.

När det ljusnade låg havet spegelblankt och risken var stor att vi kunde bli upptäckta. En bogserbåt med två pråmar kom ut ur oset mellan Ormsö och fastlandet men den verkade inte bry sig om oss. Det var lugnt och kallt och det började bildas nyis, vilket gjorde att vi ibland måste stanna och se efter om isen började göra åverkan på båten. Vi hade satt kurs på Hangö som var kortaste vägen till Finland. När vi hunnit ungefär halvvägs ut på Finska viken dök ett flygplan upp! Nu var goda råd dyra, ty det hade hänt att flyktingbåtar blivit beskjutna.

I båten hade vi lite rep och presenningar för att vid behov använda som nödsegel om vi skulle få fel på motorn. Vi stannade motorn, kastade repen i sjön och började hala upp dem så att det skulle se ut som vi fiskade. Kvinnor och barn fick gömma sig i den lilla ruffen. Flygplanet dök nästan ner på vattnet och gjorde tre lovar runt oss. Vi väntade att det skulle börja smattra kulor omkring oss vilken sekund som helst, men plötsligt lyfte planet och försvann! Troligen tog de oss för finska fiskare. Vid ett annat tillfälle upptäckte vi ett svart föremål föröver. Det såg ut som en båtstäv som kom rakt emot oss, och spänningen i båten steg. Det visade sig vara en mina som på det blanka vattnet hägrade och verkade så stor.

När jag skulle kontrollera kursen måste jag ställa mig upp i båten för att inte motorn skulle påverka kompassen. Trots detta problem dök Hangö fyr så småningom upp rakt föröver. Men nu stötte vi på ett nytt problem. Ett bälte med drivis som var 4-500 meter brett drev längs finska kusten västerut. Eftersom det var lugnt väder försökte vi forcera drivisen för att komma till fast is som fanns innanför, men den fasta isen var för svag och drivisen skruvade så hårt mot den fasta isen så risken för nedskruvning var akut. Vi tog oss snabbt ut till ytterkanten av drivisbältet igen där isen var glesare och faran var mindre.

Vi bestämde nu att åka västerut för att hitta landningsmöjligheter. Under tiden som vi försökte ta oss fram bland isflak och sälar upptäckte vi en båt som försökte bana sig fram till oss, men när vi kom till öppnare vatten försvann den båten söderut. Senare i Sverige träffade jag en av dem som var med på den båten. Han förklarade att de då var på väg till Estland för att hämta släktingar och bekanta.

Vi närmade oss så småningom en ö som heter Bengtskär. Då såg vi en kustbevakningsbåt komma ut från finska skärgården och gå in till Bengtskär, och snart kom den ut med en ny motorbåt i släp. Då förstod vi att det var en flyktingbåt de var och hämtade. Kustbevakningsbåten hann upp oss och kaptenen ropade "ska ni ha bogser, pojkar"! Vi svarade "ja tack". "Kasta ner en ända då", sade kaptenen. Därmed visste vi att vi var i säkerhet. Vi hängde efter dem i ett par timmar tills vi kom till en militärförläggning som heter Örö, där vi fick övernatta. Nästa dag skulle båten läggas upp och en inventarielista skrivas samt varje båtlag fick ett namn.

Fram på eftermiddagen kom en kustbevakningsbåt från Åbo och hämtade oss. I Åbo fick vi genomgå "avlusningsproceduren" som det hette. Vid förläggningen hade svenska beskickningen en provisorisk filial dit alla fick gå och ge prov på att man kunde tala svenska och de som klarade provet fick biljett och matkuponger till passagerarbåten Bore II. På kvällen dagen efter vi anlänt till Finland bar det iväg mot Stockholm.

I Stockholm mötte några bekanta och vänner. Sedan blev det obligatoriska procedurer som polisförhör, hälsokontroll med mera. Vi män hamnade på Sabbatsbergs flyktingläger och kvinnor och barn kom till Kolaregatan. Vi fick spårvagnsbiljetter för att kunna besöka dem.

Under de fjorton dagar vi var på förläggningen fick vi nödvändig utrustning som kläder, husgeråd, möbler och annat genom arbetsförmedlingen eller A.K. tror jag det hette, en organisation för nödarbete som det också kallades. Vid förläggningen fanns en filial till arbetsförmedlingen där man fick bestämma sig för vilket jobb man ville ha och på vilken ort. Jag valde att flytta till Forsmarks Bruk och arbeta som djurskötare. Dit anlände jag med min familj och en nära bekant man hemifrån under senare hälften av april 1944 och stannade där i fem år. I april 1949 flyttade jag med familjen till Brogård.

Copyright: Robert Söderlund -1999