Mer än jag tänkt mig

Efter en hel del vånda ringde jag upp min pappas sambo Biggan i förrgår. Det var inget jag såg fram emot alls eftersom vi ju inte har någon personlig relation, och jag har känslan av att om jag inte varit en engagerad dotter till min far på så lång tid, är det då inte gamigt/sniket (what ever) att komma nu och vilja veta hur det är med allt. Nå, samtalet gick bra! Biggan var nog bara glad att jag ringde och och jag ställde mest frågor om hur hon har det nu, och hur hon mår.

Men igår morse slog det mig, jag frågade inte om hon tagit kontakt med någon begravningsbyrå och i så fall vilken. Därför tog jag kontakt med henne igår igen. Jag har nämligen lusläst på nätet, på Fonus hemsida till exempel, att man måste ombesörja gravsättning eller kremering inom en månad. Tiden går fort. Igår kröp det fram, hon har inte gjort någonting .. Mitt intryck är att hon är som förlamad, och bara väntar på att vi syskon ska styra upp allt nu. Det är ok, hon har sorg.

Jag tog kontakt med min gamla goa ridkompis Eva igår kväll, hon och hennes syskon har just gått igenom en liknande situation, också hennes pappa bodde i Bålsta så jag ville veta om hon kunde rekommendera någon byrå där. Det kunde hon, så nu ska jag ringa dem och boka tid. Tack och lov kan de bistå med juridisk hjälp också, det lär behövas.

Det blev mycket i mitt huvud nu.