Hund?!

Jag skrev lite kryptiskt igår. Jag var så trött men ville i min glädje berätta. Ja, vi kanske blir med hund igen. Vi som var så nöjda och tyckte att livet var rätt enkelt utan det passet. Men har man nu en gång varit hundmänniska så finns det alltid ett litet frö som gror och rätt som det är kommer suget tillbaka. Oftast är det tillfälligheter som gör det.

Amelie har en kompis som hon umgås väldigt mycket med, Rebecca, som fick en liten blandrashund i vintras. Hon heter Salsa och är verkligen så underbart söt, liten och luddig. Glad och kärvänlig. Jag smälte totalt för den lilla rackaren. Sedan dess har det faktiskt varit kört. Det där längtansfröet började gro och har vuxit. Jag har roat mig med att sitta på Blocket och titta på annonser och det har ju inte gjort saken bättre. Men Pär och jag har hela tiden ändå sagt; Inga fler hundar!!

Förra veckan blev jag så där hundfebrig en dag igen, så på skoj satte jag följande rad som min status på Facebook "Skulle vilja ha en liten luddig hund, som är go och glad, pigg och rar. Maken är inte av samma åsikt.". Jag fick några skojfriska svar om att få låna både dalmatiner och border collie, men nja.. Men så skrev Lii, en gammal internetvän sedan många år att hon nog säkert har vad jag vill ha. Och att den lilla vovven som heter Rebecka(!) söker nytt hem. Hon är fyra år och av rasen lhasa apso och verkar vara precis en sådan typ jag önskat.

Nu blir det så att jag tar med mig barnen på onsdag och hälsar på Lii och Rebecka. Sedan får vi se vad som händer. Och det känns så spännande.

P.S. Kära, älskade maken då? Vad säger han? Han är en luttrad, snäll och tålig man som står ut med mina nycker. I själ och grund älskar han alla sorters djur, även små luddiga hundar, så han suckar lite men men ...