Den här är OK

Jag sörjer den fina blå/rosa layouten jag hittade till bloggen igår, men försvinner halva texten i marginalerna funkar det ju inte :o( Nu har jag fatkiskt hittat ett annat templat som jag både tycker är snyggt och som är tillräckligt sammarbetsvilligt. Inte så tokigt va?!

Ett templat är ett färdigt "paket" med HTML-kod som styr bloggens utseende, med bakgrundsbilder och allt. Som info för den som undrar alltså.

På jobbet idag. Stressigt! Det är en sådan period nu. Det går i vågor det där, emellanåt har vi ganska lugnt, våra boende är i hyggligt "skick" och är inte så hemskt vårdkrävande överlag. I sådan perioder känner jag, och alla mina arbetskamrater likadant, att vi räcker till. Att vi kan vara något mer än bara vårdare. Men så är det då andra perioder när det är som vi har det just nu. Väldigt, väldigt många är rackliga, många så pass att vi behöver vara två personer vid de flesta omvårdnadsmoenten. Det är mycket lyftar, mycket inkontinens, mycket sår, mycket demens. För allt i världen, de flesta våra äldre har passerat 90-årsstrecket med råge så det är ju inte så underligt.

Men stressen blir påtaglig. Jag mår inte dåligt av det direkt men många av kollegorna. Det märks på arbetslust och humör. Vi är rätt många och jag tycker så väldigt mycket om de allra allra flesta. Men så finns det någon jag retar mig mer och mer och mer på. Hon har en konstig förmåga att alltid kunna tala om för alla hur viktigt det är att alla hjälps åt, men själv gömmer hon sig i ett hörn med en telefon. Ja, ni fattar va...?? Jag var så irriterad idag så det sprutade ur öronen på mig. Och jag var inte ensam. Kollegan S och jag hade slitit som djur hela morgonen, och så glider den där hoppan bara runt.

Men som man är, istället för att konfrontera irritationsmomentet självt - det blir så jobbigt då (konflikträdd som man är), har jag pratat av mig hos kollegorna S, K, G och H. Jag älska er! Och de får prata av sig hos mig, skönt att veta att man känner så lika många gånger.

Det "roliga" är att alla blir så förvånade när jag blir så här sur på jobbet, jag är känd för att alltid vara så stabil och aldrig vara i gungning. Men som jag sa till dem; jag är knappast långsint. Man pratar av sig och genast känns allt bättre.