Innehållsrikt ibland

Det är inte speciellt ofta det händer så mycket under en och samma vecka som det gjorde den förra. Vecka 44-45 (lördag-fredag, konstig vecka kanske men det blir ju sju dagar det där också) får nästan gå till historien i det fallet. Det började riktigt på topp med resan till Hudiksvall när jag åkte upp tillsammans med Amelie och Lucas och hämtade vilddjuren Cocos och Nelly, ja herregud, hur kan något så smått vara så vilt?? De är helt ljuvliga, så roliga och underhållande, gosiga, små och mjuka. De får mig att skratta och le varje gång jag ser dem.

Tyvärr blev stämningen lite dämpad i mitten av veckan när jag fick dödsbeskedet, att pappa inte finns mer. Det är sorgligt, och ni kommer vi aldrig att kunna göra något åt den relationen vi hade. Jo, jag känner faktiskt skuld där. Jag ska låta det vara så ett litet tag, men det ligger inte för mig att älta så jag kan nog komma vidare från det utan att fara illa. Men det känns faktiskt lite bra, helt ok, att må en aning dåligt. Jag önskar faktiskt så att vi hade haft det så mycket annorlunda att jag skulle ha fått känna mig nedbruten av att ha förlorat en allt för ung far.

Men det händer ju annat också, under tiden. I fredags blev allt klart, alla papper påskrivna och allt är offentligt. Cecilias och Jespers liv som mambos är snart över! De har köpt en fin trerummare på Fjärilsstigen med inflyttning i mitten av december. Det är ett lugnt och mysigt område och jag är helt säker på att de kommer att trivas helt förträffligt. Lyck till kids! Det här har ni förtjänat.

Min far

I går eftermiddag ringde min bror, han som bor på Gotland. Då hade han just fått ett samtal från vår fars sambo Biggan. Hon berättade för Kenneth att vår pappa gått bort på tisdagsmorgonen. Det här kom både väntat och väldigt oväntat också. Han led av många sjukdomar, och jag har förstått att det inte alls gått i rätt riktning den sista tiden. Hjärtsvikt har han haft länge, men nu hade även njurarna börjat krångla. Lägg till det diabetes, svårbehandlade infektioner, dubbelamputerade ben ... ja prognosen var inte bra. Men i alla fall, vi "barn" har nog trott att han skulle hänga med ett tag till. Han var trots allt en kämpe, och inte äldre än 71 år.

Vi alla syskon måste nog tillstå att vi kanske hade haft lite bättre koll på hans mående om vi hade haft ett större umgänge med honom. Nu var vår kontakt ytterst sporadisk, absolut bättre med mina bröder än med mig. Jag ställde ett ultimatum för många år sedan. Det handlade om nykterhet och när det är ok att ringa upp för att prata. Tyvärr blev det så att han valde att i stort sett bryta med mig då, och jag lät det ske. Jag har ändå förstått att han sörjt att det blev så, och det har ju jag också gjort! Jag har sörjt att han inte har förmått vara den pappa jag behövde, och att han valde att visa upp sidor för min familj, mina barn, som jag inte tyckte var ok.

Men han var min pappa trots allt. Och nu finns han inte mer.

Jag är ändå glad att vi åkte hem till honom, jag och båda mina bröder, förra året och firade honom på hans 70-årsdag. Men jag är lite ledsen över att jag inte plockade med mig alla mina barn och besökte honom nu när han låg på lasarettet. Det hade känts bra, och de hade alla fått en bild av sin morfar. Jag är också glad att båda mina bröder har träffat honom någon gång det här sista året.

Valpisar på bild

Självklart måste det upp lite bilder från småbrudarnas första dygn hemma på Viggeby. Får jag presentera Cocos och Nelly!

Provar dynan i buren

Ut på trappan

Lite bus med tant Becky

Nelly

Cocos

Måste ladda lite energi innan det blir mer bus

Nu har de bott hos oss i 1½ dygn och det är verkligen fullt ös, medvetslös som gäller för de här båda små tjejerna. Eftersom jag sitter här och skriver just nu så kan man lätt tro att de sover just nu. Helt riktigt! De är så gulliga så man nästan dör, och alltid så glada så glada. Hela kropparna viftar och far hela tiden. Två små kisspölar inomhus har vi torkat upp bara. De är tuffa brudar som inte låter sig avskräckas av mörker, regn och vått gräs så kissrundorna ger alltid resultat. Så duktiga!

Cocos och Nelly

Hasse med Cocos, Susanne med Nelly

Igår bar det av till Hudiksvall igen, ut på Hornslandet där Susanne och Hasse bor med sina fantastiskt ljuvliga bolonkor. Med oss hem därifrån fick vi 2/3 av deras senaste valpkull. Stensöbäckens Coco och Stensöbäckens Chanel! Lilla Cocos, den mörkare av dem, har jag köpt och Nelly har jag på foder. Så nu har vi en hund ihop, vi och familjen Wiik. Det känns riktigt bra, för ju mer jag lär känna dem ju mer uppskattar jag dem. Som Susanne sa, nu blir vi inte av med varandra på sisådär 17 år :o)

Jodå .. jag grejade det, haha

Punka på brorsans bil, som jag ska låna över helgen. Turligt nog hade jag däck hemma som passade, finfina sommardäck som får duga de här dagarna i alla fall. Envis som jag är gav jag mig fanken på att jag skulle fixa det här SJÄLV! (Men ska sanningen fram, jag hade gladeligen betalt "gubben i byn" 150 spänn om jag hade kunnat få ner bilen till honom för att skifta däck).  Men stolt som 17 är jag, jag lyckades :o)

Orsaken till det påtvingade däckbytet :o( 

Följ min blogg med Bloglovin

En lång helg med tårtor

Titta vilken urhärlig tårta Annethe bakat till Loke, som fyllde två år i fredags! Jag har för mig att hon sa att ett lager var fyllt med skumbanankräm och det andra med Ahlgrens bilarkräm. Det där måste jag kolla upp. 

Jag har jobbat hela helgen, i lördags var det en delad tur men jag hann klämma in Lokes kalas under timmarna jag var fri på eftermiddagen. Igår hade Evelinn, som fyller tre år just idag, kalas (ska försöka hitta en bild på hennes fina tårta också). Det kunde inte jag vara med på tyvärr på grund av jobbet. Detfick Pär gå på istället, han var inte med i lördags eftersom han var tvungen att gå på en YKB-kurs uppe i Norrtälje. Det är ett pussel ibland :)

Nu ska jag strax iväg till stallet, sedan spendera lite tid med min mor och en snabb sväng till IKEA för att köpa två hyllplan till vårt skåp i sovrummet. Haré!

Amelie är ute och flyger

Medan vi hade så här underbart oktoberväder var Amelie på väg mot detta:

Jag skjutsade henne och Axel till Arlanda tidigt i morse, och här ska de vara i en vecka. De är på Sal på Kap Verde så flygresan är lång, drygt tio timmar. Det här är inget hålligångställe, inte alls! Jag frågade vad de skule tycka om det visade sig om det var bara de och så 90 pensionärer där. Svaret var "Gud så skönt!", de hade valt en helt annan resa om det var party de letat efter. Hoppas att de för det härligt i alla fall :)

Cocos-Britta: to be continued

Nu skriver jag samma sak som jag skrivit måååånga gånger tidigare på den här bloggen. Att det var länge sedan jag skrev här, och att jag ska försöka bättra mig :) Nåja, jag tar mig själv med en nypa salt vid det här laget. Jag har i alla fall en sak jag gärna vill dela med mig av och då blev det läge att göra i alla fall ett litet inlägg här.

Testar blivande mattes knä

Stensöbäcken's Coco, 4v (foto från 5 oktober)

Om två veckor kommer den här sötnosen, lilla Cocos-Britta att flytta hem till oss. Än så länge bor hon hos sin mamma och sina syskon i Hudiksvall. Fortsättning följer om den saken. Nu håller mina stora bullmastiffer på att driva mig till vanvett, alltså; just nu i denna stund. Jag har gjort i ordning deras mat, och den står och drar en stund (blötlägger alltid allt foder) och herregud så jobbigt vissa kan tycka att det är att vänta på att den ska bli klar. Tio minuter till får de allt ge sig till tåls.

Idag står en köttgryta på spisen, den är till oss människor. Det ryms kött, lök, morötter, champinjoner, röd paprika, rödvin och jag ska nog runda av den med en gräddskvätt. Till det, små fina delikatesspotatisar. Mums!