November

Så var det dags för årets tråkmånad nummer ett. Den gråaste, mörkaste och lerigaste. Förra året kom visserligen snön den femte, och sedan blev den liggande i fem månader, eller så. Det kanske man inte kan räkna med händer i år igen, men inte mig emot. Jag fick mina vinterdäck på idag (snälla maken fixade det på en halvtimme, mig hade det tagit säkert hela dagen). Snön lyser upp, och den klafsiga leran försvinner fint under ren vit snö. Me like!

I helgen ställde vi om klockorna till vintertid igen och inte tycker då jag att det är speciellt kul när nattmörkret plötsligt sänker sig innan kvällsmaten är på bordet en gång. Sommartid borde bli normaltid tycker jag.

Idag är jag ledig efter att ha jobbat i helgen. Det är skönt men jag gör inte så mycket. Barnen har höslov och njuter av långa sovmornar. Vi lunkar väl på bara. Men om en stund ska jag köra Cecilia till Uddala. Hon ska passa Evelinn och jag ska köra in Danielle till Enköping. Hon har anmält sig till intensivkurs på en körskola och har nu 25 lektioner, teori, halkkörning och uppkörning inbokad. Jag tror hon är lite nervös idag, men så klart tror jag att det kommer att gå jättebra för henne, bara hon håller nervositeten lite i schack.

Höstäpple

En riktigt ruggig sak upptäckte jag i morse. Det var länge sedan nu, som jag ställde mig på vågen. Det borde jag inte ha gjort idag heller. Visst har jag väl märkt att jag inte riktigt väger mina trivsamma 59 kilo längre, vikten jag mår så bra att ha. Det har tassat uppåt 65 och här har vi ett problem! Jag vill inte väga så och det beror inte ett dyft på att jag inte tycker mig vara snygg eller inte. Jo, lite kanske men missnöjet är snarare att jag inte är som jag föreställer mig själv. I hela mitt vuxna liv har jag aldrig behövt tänka på vad jag äter eller på om jag motionerar eller inte. Godis och glass har jag glatt blandat med mat jag tycker om. Inte mycket av den varan alls egentligen, för även om jag är en gottegris är mitt sockerbehov lågt. Vilket betyder att jag tycker det är gott men är sällan sugen. Så är det fortfarande, så vad beror det på då? Jo jag vet ju, eller känner ska jag väl säga. En period åt vi väldigt bra och GI-inspirerat. Vi har aldrig tagit bort kolhydrater helt, men dragit ner dem till nivån mycket lite. Det har passat mig fint, då vägde jag utan problem som jag trivs, trots att jag drack lite rödvin när andan föll på, eller knaprade i mig hur mycket krämiga ostar på Finncrisp som helst och satt med handen i nötpåsen, eller för den delen njöt av en snaskig bit choklad någon gång. Vardagsmaten var genomtänkt och jag mådde bra, vilket inkluderar min mage som spökar ibland, och huvudvärk hade jag aldrig. Varför lägger man då av att laga så bra mat? Det dåliga svaret är helt enkelt: obefintlig planering och fantasilöshet. Skärpning anbefalles! Ungarna kommer att jubla, de kan vara lite tveksamma till det här kosthållet, men vi brukar komplettera med pasta, ris eller potatis till dem som vill ha.