En helg på hästryggen

Efter elva timmar på hästryggen känner man av att man har en kropp. Nu var ju det inte direkt en nyhet, men det är inte ofta jag upplever den här känslan att kroppen liksom är Trött. Lite vanligt seg efter jobbet, ok, men nu känns det att man gjort något utöver. Nåväl, ont har jag inte någonstans (utom i ett lillfinger som blev av med lite hud i närkontakt med en elak liten björk) så jag klagar inte alls. Jag och Amelie har haft så trevligt, roligt och mysigt i helgen! Underbart!

Resan ner till Flen gick i ett nafs och vi lastade av Leo och Rio på gården vi skulle rida ifrån. Sex hästar i sällskapet blev vi och jag tycker att vi var ett alldeles lagom gäng; fyra tanter och två tonåringar. Hästarna kände varandra i par, så att säga, och det blängdes väl lite misstänksamt åt olika håll men inget allvarligt tjafsande. Skönt! Vi red iväg och hittade snart den bästa tågordningen (här anpassade vi oss efter hur hästarna trivdes) och vägen gick i omväxlande natur och på olika underlag. Partier med asfalt blandades med mjuka skogsstigar, björkdjungler och grus. På sina håll dök det upp fullkomligt livsfarliga saker såsom; marktrumma, MC, traktor med släp, svart hund, träbro, höns, soptunna. Hästar är roliga, det den ena tycker är ett hästätande monster (höna till exempel) bryr den andra sig absolut inte om. Nästa gång går den hästen oberörd förbi medan kompisen dör av skräck för en soptunna ...

Dags att åka hemifrån

Leo, Rio och Amelie fikar i skogen

Efter 23 kilometer och ett och annat kiss/rök/kaffe-stopp kom vi fram till underbara Tolfta. Vilket ställe! Det går knappt att beskriva, så vackert beläget, välskött B&B och trevligt bemötande. Vi kände att det var så rätt!! Maten var fantastisk, bastun ljuvlig, stugan fräsch och det fanns allt man kan önska. Leo och Rio fick en hage med sjöutsikt, vackraste platsen på jorden kändes som just då. Vi hade mysig kväll men vi som trott att vi skulle sitta uppe lääääänge och surra somnade alla sött runt elva.

Eva, Katarina och jag utanför lusthuset där middagen väntar

Inne i lusthuset på Tolfta

Bastun

Ridturen tillbaka gick lika bra. Vi red lika långt men en annan väg. Sörmland är ett vackert och omväxlande landskap, inte alls lika platt som här norr om Mälaren. Väl tillbaka på Årby gård hade Pär redan kommit. Vi har nog aldrig fått av utrustningen så snabbt på våra hästar. I stort sett bara slängde vi upp allt på flaket på pickisen, på med transportskydd på hästarna och in med dem (vi imponerade på gårdsägaren, hon hade sällan sett så lättlastade hästar). Väl hemma efter tio mil fick hästarna duscha av sig svetten och vi släppte dem i hagen. De kastade sig i närmsta jordhål och rullade sig lyckligt. De har kämpat tappert våra killar, så duktiga!!!

Så rider vi hemåt

Lunchpaus, Elisabeth och Evelyn

Det här gör jag gärna om!!