Abstinens

Så här skrev kusin Carina i ett mail några dagar efter att hon kommit hem. Jag kan bara skriva under.

Tycker inte om vädret!!! Tycker inte om att jobba! Tycker inte om att somna åtta på kvällarna, vakna före väckarklockan på morgonen och sen känna sig bakfull hela dagen (utan att ha druckit alkohol)! Men vi kommer kanske att hämta oss..

Ja fy 17... jag kan bara tillägga en sak och det är att jag också känner sorg... jag vill inte veta att det kommer att ta minst ett år och förmodligen två eller rent av tre tills jag är tillbaka igen.

Al Ain

Det finns en plats på jorden som heter Al Ain. Visste ni det? Det gjorde i alla fall inte jag så sent som för något dygn sedan. Nu vet jag att den finns för jag har varit där. Det var inte riktigt meningen egentligen. Det finns en annan plats som heter Sharjah. Den känner jag till, efersom jag länge vetat att där skulle vi mellanlanda på vår hemresa för att fylla på bränsle, byta besättning och få nya matvagnar så att vi passagerare skulle få lite i magarna under de dryga sex timmar av resan som återstår.

Så vi kommer mot Sharjah, taxar ner för landning. Alla är fint fastspända inklusive kabinpersonalen. Ettusen meter kvar till marken och vi känner hur planet plötsligt stiger kraftigt. Flygvärdinnorna ser lika frågande ut som alla andra. Inte ett ljud från cockpit hörs men pursern (eller vad nu kabinpersonalens chef kallas) frågar och får veta att mycket kraftig dimma väldigt plötsligt dragit in över Sharjah. Hade vi landat där hade vi fått stå hela natten eftersom flygplatsen skulle stänga en dryg halvtimme senare. Vi flyger vidare till Al Ain. 17 mil landväg söderut. Där kan vi landa.

Kruxet är bara att i Sharjah finns vår nya besättning och all mat. Bränsle går att fixa där vi är.

Den nya personalen får lyckligtvis tag i en buss med chaufför som ska köra dem ner till Al Ain. Det går jättebra, det är bara det att i dimman kan de inte köra fortare än 40-45 kilometer i timmen.

Vi sitter kvar i planet, vi får inte tillstånd att komma in i terminalen, av någon väldigt bra anledning kan vi hoppas. Flygplatsansvariga påstår att det är för trångt.... Någon mat kan de inte heller leverera. Efter mycket om och men får vi vatten i flaskor, vi blir alla tilldelade varsin.

Den nya personalen ute på vägen får rapport om vår matbrist. De stannar på nattöppna bensinmackar längs vägen och köper allt användbart ätbart de hittar! Summan av detta blev ungefär att de skrapar ihop gifflar så att alla barn ombord ska kunna få varsin.

Efter ett antal timmars väntan kommer den nya besättningen äntligen fram. Dimman som rullat in även i Al Ain lättar mirakulöst och vi lyfter. Vi får vår frukost vilken denna flygning kommer att bestå av vatten, läsk eller juice. Gifflar till alla barn plus en chipspåse. Vuxna får nöja sig med två mariekex och en chips (eller ostbågepåse) vardera. Pesonalen plundrar dessutom taxfreeförrådet så att riktigt hungriga får lite godis eller en bit itubruten Toblerone.

Fem och en halv timme försenade landar vi på Arlanda. Och nu kommer det fantastiska. Stämningen ombord var hela tiden superbra. Inga sura miner, inget gnäll, inga upprörda toner. Det var massor av små barn med ombord, alla höll humöret uppe. Personalen var suverän och informerade bra. Den avgående kabinpersonalen var fullkomligt slut och satt stundtals bara och gapskrattade och fnissade, tillsammans med oss passagerare.

Nya vänner

Så är vi hemma i Sverige igen. Inte kul... hemresan är ett rätt skojsigt kapitel i sig. Skriver om det i kväll när jag kommer från ridningen. Om jag inte somnar sött i soffan då.
Malée och Ging, Nat och Lena

Vi har haft en fantastisk tid i Thailand. Och så här vill jag passa på att säga hej svejs och TACK för att ni här på bilden har förgyllt dagarna (och kvällarna) i Thailand. Nya vänner är gõtt :o)

Gammalt blir som nytt

Före

Under tiden

Klart

Sedan klippte jag håret på samma salong också. Allt till en summa av 1700 baht som är sisådär ungefär 400 kronor. Rätt OK för en helrenovering :o) Båda barnen, plus Felicia och Helena har också passat på att få testarna ansade.

Allra sista hela dagen

Nu närmar sig vår resa sitt slut. Sista hela dagen var plötsligt här. Förmiddagen ägnade vi till sol och bad, som vanligt typ.
Sista kvällen åkte vi längre ner i Karon, vi bor ju längst norr ut på stranden. Här hittade vi Karon Hut, ett riktigt trevligt matställe.
Men både före och efter middagen ägnade vi oss åt shopping i stora lass. Nåja.. så enormt mycket blev det väl inte men det gick åt en och annan tusenbathing. Barnen köpte kläder och lite prylar, jag köpte också lite kläder till mig själv. Och så presenter till de som ledsamt nog inte kunnat vara med oss hit. Under eftermiddagen åkte vi till Tesco Lotus, min favoritaffär. Listerinförrådet är påfyllt :o)

Piña Colada

Haha.. så äntligen fick vi vår efterlängtade kokosnöt med Piña Colada.

Lena och Laem Singh en söndag

Det finns en liten strand på Phuket som heter Laem Singh. Dit tog ännu en bekantskap från Thailandforum mig och mitt sällskap. Bekantskapen heter Lena, en glad och trevlig tjej som är bosatt i Kamala. För att ta med oss på den här lilla utfärden mutade jag henne med några tuber svensk härlig Svennes kaviar. Klockan tio på förmiddagen hämtade hon oss i sin lilla silvergrå bil. En charmerande bil med en alldeles egen personlig själ. På thailändska manér lastade vi in oss allihop i bilen. Bälten och svensk säkerhet... vad är det? Jag med Lucas i framsätet och resten av gänget klämde ner rumporna i bak.
Laem Singh är en väldigt vacker strand. Varför tog jag inte fler bilder?? Mycket klantigt! Det är fullt med stora vackra stenar och klippor i vattnet och runt om på stranden. Klart vatten. Det simmar fina fiskar runt och vi hade turligt nog tagit med snorkelutrustningen. Men jag var dålig med kameran här också. Den här lilla blå fina firren fångade jag trots allt.

Amelie

Lucas

Det klantigaste av allt var att jag inte ens tog kort av själva Lena. Jag måste ha vart helt väck :o) jag som annars tar kort på nästan allt. Jag får råda bot på det på onsdag för vi ska svänga förbi henne och hennes man Nat på väg till flygplatsen. Jag har beställt sidentyg till Cecilias kommande balklänning.

Lördag på Karon

Nu är det kväll igen. Det är bara att summera ännu en dag. Idag har vi faktiskt haft några molntussar, och en regnskur på eftermiddagen! Det var en, två, tre... jaaa... kanske 14 droppar regn som kom!Förmiddagen idag startade vi i poolen, där de här söta tjejerna plaskade runt. Det gjorde grabbarna och vi också förstås, men vi fastnade inte på bild.
Senare på eftermiddagen gick vi ner på stranden, och nu förstod vi varför Karon är så poppis. Det är verkligen en jättefin strand, vacker och lagom långgrund för oss och våra barn ( i åldrarna 9-13 år), svalkande och behagligt. Klart fint vatten utan maneter.
Sanden är som potatismjöl. Kära min släkt, sjungsand... den finns här också :o)
Så blev det kväll, som vanligt. Min och Helenas "lunch" bestod av öl och chips (kära socialförvaltning, barnen fick faktiskt riktig mat). Och kära make.. här ser du hur förtappad jag blivit denna resa.. jag dricker Chang!

FÖRE!

EFTER!

Lucas var hos frisören idag.. det försvann mer hår än man kan tro av bilderna. Fin blev han i vilket fall!

Slut i rutan för idag!

Bye till Malée

Efter tre nätter hos Malée var det tyvärr dags att säga adjö. Återigen var det städhjälpen Joys pojkvän som fick tjäna en extra hacka på att skjutsa oss kors och tvärs.

Malée, jag hoppas att vi snart ses igen!

Vi har internet här också, men inte på rummet. Jag har gratis nätverk inne på receptionen (och vid poolen, men där finns inga eluttag). Det är bra. Poolområdet är också jättefint. Men Karon... jag gillar inte när det skriks tjenare tjenare efter en.. Jag längtar tillbaka till Malée och till Koh Lanta!

Flytt till Karon

Idag flyttar vi vidare till Karon. Hur vi får det med internetuppkoppling där låter jag vara osagt. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta att ladda upp inlägg och bilder. Finns det bara internetcaféer till hands blir det kanske bara textade inlägg som jag får fylla på med bilder hemma. Vi får se.

Till häst i Thailand

På torsdagar brukar Amelie och jag rida lektioner när vi är hemma. Den här torsdagen blev det också ridning, men på en thailändsk strand. Här kommer vi, Amelie, jag och Felicia.
Och här kommer jag.............................och Fiffi där bakom
Det här är "min" häst Monty, han gillade inte människor något vidare, men var inte svår att rida för det. Vad tjejernas hästar hette får jag lägga till sedan. Amelie fick en kvick och rätt het ponnytjej och Felicia en hästilsken fux. Det kom vi snabbt på, att där närmade man sig inte rumpan ostraffat med de andra hästarna, då kickade han.

Hästarnas stall. Luftigt kan man säga :o) I vilket fall var de välskötta. Det var mest hästar av australiensisk typ men också ett knippe ponnyer. Här på Chalong Riding Club bor ett trettiotal hästar. Hela anläggningen verkar vara väldigt välorganiserad och välskött. Det är hur många anställda som helst, de kändes igen på sina gula t-shirts.

Vi tre hade en gruppledare med oss förstås. En tjej som red med, hon var hemskt trevlig. Med oss hade vi också en man till fots. Förmodligen skulle han rycka in om något gick på tok. Men han hade diverse andra uppgifter också. Han plockade upp allt hästbajs efter oss, både bland villorna när vi red där och i vattnet!! Han virade bort viftiga flaggor på båtar som låg på stranden. Han höll bort en hund med en pisk och han plockade kvistar åt hästarna att äta på när vi hade paus. Och så våra kameror också, dem skötte han, annars hade vi ju inte fått några bilder. Han sprang före, långt långt, innan vi galopperade så att han skulle kunna fota. När vi skrittade sprang han ikapp igen, förbi och före igen.... den karlen hade kondis!

När man ska ner på stranden från stallet måste man över en stor och redigt hårt trafikerad väg. Det löser man genom att skicka ut en drös folk med reflexvästar, enorma stora röda flaggor och visselpipor. Sedan stoppar de all trafik så de får vänta medan vi fint fick rida över vägen! Så enkelt var det..

Woeee, vilken kväll!! Sanuk i stora lass

Onsdagkvällen kom efter sol och bad vid poolen. Vi tre ladies åkte med Ging upp till Kata för en helkväll. Det här är jag själv, Britt-Marie (Malée) och Helena. Väl i Kata släppte Ging av oss utanför Grand Resturant där vi skulle möta upp några av Malées vänner.

Barnen hade vi lämnat ensamma i huset med chips och läsk.
Det blev ett party utan like! Killen längst till höger heter Shai och är hovmästare.. han var helt galen *s*, jamen.. en roligare kille har jag nog aldrig stött på. Här dansar vi med honom och kocken till thailändska poplåtar på en vanlig restaurang.
Kocken och Shai hade underhållit oss så bra att lite dricks var på plats. Då gör man så här; någon fiffig människa i sällskapet har en liten häftapparat, sedan häftar man helt enkelt fast pengarna.. Eftersom jag inte packat med någon häftapparat så fick jag låna.
Här är Malée tillsammans med A (uttalas Eii ungefär) och hans söta och häftapparatsförsedda fru Daa. A, ja det var en underhållande man... magiker, fräckisberättare.. och generös. Jag tror det var han som bjöd oss på thaigroggar, räkchips och blomsterkransar. Jo, men det var det ju. Med på festligheterna var också tyske Ben och hans flickvän, som jag tyvärr glömt namnet på.
Här har vi ändå festens Big Star. Shai. Vilken entertainer.. liiiiiite feminin kanske*haha* men så söt så jag skulle vilja ta hem honom och bara ha honom där. Han dansade, sjöng, svassade, jonglerade och eldade kaffedrinkar.
Efter resturangen gick vi vidare till Robert Pub där Malées make Ging trummade loss som tillfällig inhoppare i Robert Band. Det var drag på hög volym timme ut och timme in. Jisses så BRA de var!!! Det var hederliga rocklåtar och det var ta mig katten en spelning i världsklass. Sedan ska jag inte stryka under stol med att det var extra roligt att sitta där och lyssna och veta att man nästan kände kille som trummar. Ni vet.. Jag mötte Lassie fenomenet :o)
Det här är tyske Bens flickvän, honsom jag tappat bort namnet på. Flaskan är SangSom, en thailändsk whiskey och av det gör man thailändska groggar. En sådan består av ett glas fyllt med is, en kapsyl SangSom och sodavatten så det nästan svämmar över. Det här var perfekt, vi höll huvudet fräscht hela natten och åkte hem redan klockan tre. Helena och jag. I en svarttaxi visserligen. Vet ni förresten att det är rökförbud på thailändska pubar och barer? Det är det, och i alla fall här på Robert Bar funkar det. Alla fick gå ut och ta ett bloss. Riktigt bra.

Läs vad Malée skriver om samma kväll!

Den här kvällen spelade jag in rätt mycket film. Både på Shai när han spexar loss och när bandet spelar loss. De blev stora och tunga, så jag tänker inte ens försöka få över något på YouTube härifrån. Det får bli hemma i Svedala, om de blev tillräckligt bra. Då kommer jag att lägga ut dem också.

Uppdaterat inlägg

Idag har vi mest vistats vid poolen här i grannskapet. Det var inte det jag ville berätta utan att nu är inlägget Äventyrsdag, Save the cat klart. Klicka här så hittar du det bums.. det är långt!

Hello Malée Garden

Ok. Jag borde ha krupit i säng för länge sedan. Men jag ville så gärna få ut en drös inlägg på bloggen, och fixa en del annat också för den delen. Nu har vi fri tillgång till nätet några dagar. Vi har kommit till Malée Garden i Nai Harn, Phuket nu. Vi bor på det lilla tvålägenhetshotell svenska Britt-Marie (Malée) och hennes Ging driver. Lyxigt, trivsamt. Mer bilder kommer! Så här ser det i alla fall ut på balkongen där jag sitter just nu.

Bye bye Lanta

Allting har en ända.. tyvärr.. Vi trivdes verkligen på Good Days på Phra Ae, Koh Lanta. Hit återvänder jag mer än gärna! Den här idyllen har vi lämnat idag.

Så.. jaaa.... Bye bye Koh Lanta, och på återseende! Hoppas jag.

Dykarkille

Lucas simmar coolt numera... och dyker också för den delen.

Sista natten med gänget och Bye bye C&H&J&J

Tiden går alltid fort när man trivs och har roligt. Sista kvällen för oss alla tillsammans kom med stormsteg. Vi kostade på oss extra mycket mat sista kvällen, till och med efterrätt. Så slösaktiga brukar vi inte vara.
Kepsen kom tillrätta! Jag och Lucas gick tillbaka dagen efter och hämtade den alldeles nya keps han köpt samma dag och förargligt nog glömt på restaurangen. Vilken glad kille!
Efter middagen gick vi hem och tog en sen kvällsdrink för att dränka sorgen över att behöva skiljas åt dagen efteråt. Jessica ser inte så hemskt sorgsen ut kan jag kanske tycka.. vi andra som satt och grät allihop.. hrrrmmmm

Bye Bye Carina, Jennie, Jessica och Harri.. vi saknar er.. och vi saknar vår Three Family Papa!

This is Thailand

För mig är det här Thailand i ett nötskal

Äventyrsdag, Save the cat

En tuktukförare som heter Joy hade gett oss sitt telefonnummer när han körde hem oss kvällen vi var i SalaDam. Glad och trevlig kille tyckte vi. Vi ringde till honom och bokade honom en heldag. Från tio på förmiddagen till fyra på eftermiddagen körde han oss runt på Koh Lanta.
Först var vi till ett vattenfall ute i djungeln. Och nog fick vi ett djungeläventyr! Jisses.. han drog iväg oss på en stig som han själv aldrig hade gått (det erkände han), han hade bara hört att man kunde gå där Jag lovar att han aldrig gör om det.
Vi bokstavligen kröp uppför, drog oss uppåt med hjälp av grenar och rötter. Sedan skulle vi ner.. det var verkligen stup. Det gick inte att hjälpa barnen, och först var jag livrädd, speciellt för Lucas för skulle man ha kommit i obalans där hade man inte kunnat hejda farten nedåt, då hade man störtat nedåt. Men ner var vi tvungna att ta oss. Som apor trevade vi efter allt som gick att hålla i eller ta fotfäste mot, grenar, rötter och trädstammar. Det gick inte att stå upprätt, man var tvungen att sitta på skosulorna och försiktigt glida från stam till stam. Ungarna var först i ledet, de var jätteduktiga allihop och ingen bröt ihop, de tog sig ner. Sedan kom vi andra en efter en, tills vi var nere i flodfåran igen.
Nu var det bara att traska till vattenfallet som var stillsamt och rofyllt. Ända till vi kom med vår pratiga glada skock folk som alla var lite adrenalinstinna efter klättringen :o) Vackert var det i alla fall. Sedan gick vi i floden tillbaka hala vägen, den där klättervägen fick vara. Vi blev lite blöta om skor och ben för på alla ställen gick det inte så bra att gå längs med kanterna eller att hoppa på stenar. Det var skönt att gå i det svala sötvattnet Överhuvudtaget var det behagligt svalt inne i djungeln. Det var en jättekul vandring med facit i handen, men kanske hade vi bangat om vi hade vetat. Dåligt foto, min kamera bestämde sig för att spöka lite just när vi var vid vattenfallet.
Efter det åkte vi till en strand i närheten och åt lunch och tog ett dopp. Där kom vi också på att den här typen av maneter inte bränns. Det finns gott om dem lite överallt.

Här är vi nästan allihop på Kantiang Bay.

Vi for sedan till Lanta Old Town.

Det är ingen turistort egentigen, men verkligen vacker med fina gamla hus. Vi gick och tittade lite.
Köpte lite frukt på marknaden, där köpte vi rambutan igen från ett lastbilsflak och små små minicitrus som var väldigt söta och goda. Ungarna köpte varsin påse sockervadd för tio baht styck.
Tanten var egentligen motivet, hon var så söt.. Helena fick hänga med hon också.
Här står Joy. Glad prick som sagt.

Sedan var det lite mer som hände den här turen. Jag har ingen bild till det tyvärr.


Till slut tog vi ett vätskestopp vid en utsiktsplats. Vackert och hisnade utsikt. Vi tog varsin dricka där. Vägen utanför stupade brant både uppåt och nedåt. Nu ska jag berätta hur det gick till när vår tuktuk, en kattunge, en mopedtuktuk med dåliga bromsar och ett lass englsmän, en ny tjusig motivlackad minivan och Jessica höll på att smälta ihop i en jättekrasch. Här kan vi till slut tala om änglavakt för alla! Speciellt för Jessica som nog skulle ha varit den som råkat mest illa ut. När vi skulle åka ifrån utsiktsplatsen och gick till vår tuktuk satt det en liiiiten söt kattunge på den lilla parkeringsfickan vid vägkanten bland moppar och tuktukar som trängdes där. Den hörde rätt uppenbart till den lilla restaurangen. Vi klappade den lite och hoppade sedan upp på vårt flak. Kattungen följde efter... Vi ropade wait wait till vår chaffis Joy. Jessica tog katten och sprang bort och satte ner den tio femton meter bort i en rabatt. Sprang tillbaka och hoppade in. Go ropade vi till Joy, men så Stop stop igen....katten hade sprungit efter, in bland däcken.. Det här upprepades ett par gånger. Sista gången då.. Jessica har just plockat upp kissen från marken för att gå och ge den till någon personal på restaurangen istället. Hon han gå ett par steg när plötsligt den här mopedtuktuken kommer farande i hög fart uppifrån berget (på vägen) och in på parkeringen. Den styrde in på insidan om oss, men där stod ju Jessica och katten helt nära den sprillans fina vanen. Hade inte föraren av mopeden och en manlig passagerare på den inte slängt sig av och med handkraft fått stopp på den hade det tagit en-två sekunder till så hade olyckan varit där! Nu stod alla bara och gapade av häpnad och skräck. Vi inne i vår tuktuk var helt tysta av chocken. Vår Joy var blek om nosen, han hade sett vad som hände i backspegeln men hann ju inget göra han heller. Nåja.. i det här läget slängde Jessica katten i famnen på en av de chockade engelsmännen och ropade Save the cat, hoppde in i vår tuktuk och ropade Drive till Joy och drog iväg. Där stod den engelske killen (ja, vi fick i alla fall för oss att sälskapet var britter) med katten i händerna och bara gapade...