Åldersdementa släktingar i juletid

Sådär, nu är julen ordentligt avklarad. Grå och lerig, till och med den lilla frost vi fått njuta av i någon vecka passade på att smälta bort natten till julafton. Men vad gör det, jul blev det ändå! Inte till hundra procent som vi tänkt.

Makens föräldrar börjar bli gamla, riktigt gamla. I vanliga fall firar vi alltid julafton tillsammans med min mor och mina bröder hemma hos oss. Men så tyckte vi att vi skulle ge de gamla en jul. Vem vet, helt krasst, det kanske inte blir fler chanser. Svärmor var förtjust, så roligt!

Men så, ett par dagar före dopparedagen, började svärmor sväva på målet; egentligen var de bra trötta... egentligen vore det skönt om vi kom en annan dag. Nej, sa vi, vi kommer! Efter sjuttioelfte påringningen maken fick i frågan så sa han till slut tidigt på julaftons morgon att vi ger fanken i det. De vill uppenbart inte ha besök så vi stannar hemma. Det gjorde vi.

Mor och bröderna var ju redan avbokade så vi bestämde oss för att ha julafton för oss själva.

Strax efter lunchtid började det ringa. Svärmor: Kommer ni inte snart? Farfar sitter här och gråter! Vad ska vi göra med all mat? Vi är så ensamma! Kom, snälla!!

De bor 1½ timmes bilresa bort, vi har sex barn, ett barnbarn och en liten valp. Nu hade vi ställt om julen och raggat ihop mat och planerat om hela dagen eftersom de inte ville. Maken blev så frustrerad. Oluststämningen lägrade sig. Varför struntade vi inte i alla deras avböner och åkte ändå???

Istället flängde jag och maken, tillsammans med 23-åriga dottern, hennes flickvän och våra hundvalpar iväg på annandags morgon. Egentligen skulle min mor och eventuellt mina bröder komma på jullunch, som kompensation för den uteblivna julaftonen. Den fick vi lov att flytta fram till klockan tre.

Det har blivit besvärligt för de gamla svärföräldrarna och de börjar äntligen, äntligen inse att de måste ta emot hjälp. Gud ske pris! Det är oroligt....