Liten skytt

Lucas fick prova luftgevärsskytte i onsdags. Det var allra första gången. Tavlan till vänster var den han fick börja med och det gick så bra att han fick börja med de små remsorna direkt. Det är inte utan att jag blir imponerad (och stolt). Jag vet inte hur långt avstånd han sköt på men upåt en tio meter kanske. Coolt.

Lilla Mihos växer, han är så söt så söt. Och jamig!! :o) Fyra och en halv månad är han nu.

Ingen vidare älgjakt

Så här i älgjaktstider. Maken Pär var nog först. I måndags morse kolliderade han med en rätt stor älgtjur utanför Ösmo (tror jag att det var). Tur för honom att det var lastbilen han satt i. Han fick inte så mycket som en skråma. Värre blev det för den stackars älgen som inte dog direkt då den största stöten tog i hans bakdel. Han blev liggande och försökte förtvivlat resa sig upp gång på gång innan polis och viltvårdare kom fram. Stackars kraken.. Lastbilen har hamnat på verkstad för att reparera all tillknölad plast och plåt. Dörren på vänstersidan gick inte att öppna.

Men det finns underbara älghistorier också, den här filmen är hur charmig och söt som helst.

Vårdplanering

Ja, det har jag varit på idag. Uppe på den deprimerande avdelningen 70D på Ackis. Ja, jag kan inte hjälpa det, men jobbar man där jag jobbar så känns det som rena industrin. Personalen är bra... men miljön!

I alla fall. Svärfar. Barnens farfar. Han bröt sig också. Lårbenshalsen. Pertrokantär femurfraktur. Han också. Ja, svärmor bröt ju armen dessutom. Men farfar har sin demens och även om han tultar på bra med sin rollator så är han inte rehabiliteringsbar som sin hustru. Är man dement tas man inte emot på rehabavdelningar. Jag vet, jag har själv varit med på några remissronder. Vilket är bra iofs, för det fungerar inte.

Hur som helst, nu blir det kortis i Heby för farfar och lilla gubbkraken förstod nog nätt och jämt vad som blev bestämt för honom. Rumet fullt av folk, en manlig sjuksköterska från avdelning. Tre trevliga och välmenande damer från Heby kommun och fyra anhöriga. Nu blir det flytt på fredag och jag tror det blir bra det här så länge. Lugnare och mer hemlikt, och precis som sköterskan från "hemmet" sa; godare mat ;-)

Ingen tid

Här är det låg aktivitet just nu. Jag har så få timmar till övers och det är lite tungt att samla tankarna och få ihop något klokt att skriva. Inte för att jag någonsin har speciellt många kloka tankar men i alla fall :o) Ibland har jag en ledig förmiddag, det är det bästa. Dem utnyttjar jag till att sova länge och det behöver jag sannerligen. Det är just sovmornarna jag ser fram emot allra mest. I dag är en sådan, nästa har jag på söndag.

Jag tänkte plocka fram mina stödstrumpor idag. De där svarta jag köpt för att ha på långa flygresor. De är toppen! Jag tänkte att det kan vara skönt när man går och står så många och långa timmar. De låg inte i min byrålåda. Nu är jag sur på lilla dottern, för det är hon som går och plockar åt sig när hon inte hittar några egna (och det beror bara på att hon har dem strödda överallt i sitt rum, och inte lägger dem i tvättkorgen). Det kan med andra ord ta en månad innan jag får tillbaka dem. Håhå jaja.

Höst och kallt har det blivit. Vackert som en tavla är det här utanför fönstret idag. Värre var det igår när det blåste och regnade så. Pållarna fick regntäcken i lördags eftermiddag och det är jag glad för. Vi har inte velat lägga på dem några för tidigt utan velat ge dem chans att sätta lite välbehövlig vinterpäls (fullblod är lite dåliga på det). Leo älskar att ha kläder på sig :o) Det märks för han började genast showa och kråmade sig som den värsta utställningshäst. Galoppade runt hagen med ståtlig svansföring. Det var roligt att se. Och som vanligt var kameran kvar inne. Synd.

Första praktikdagen

Jamen det här kändes faktiskt riktigt riktigt roligt. Avdelningen jag ska göra min avslutande praktik på är så himla mysig. Det är positiv stämning och himla trevlig personal. Arbetstakten är, jämfört min riktiga arbetsplats, maklig och man hinner verkligen med patienterna. Där skulle jag kunna tänka mig att jobba.

Redan första dagen har jag varit med och plockat agraffer, tagit prov för odling på misstänkt infekterade operationssår, följt med en farbror till röntgen och hjälpt till med gångträning. Lägg till det här det suprapubiskateterbyte jag fick göra självständigt (med assistent + ssk som instruktör) på mitt "eget" omvårdnadsboende igår. En lärorik vecka får jag lov att säga.

Väl hemma blev det potatisskalning á la storkökskok. Amelie har två kompisar som ska sova här i natt och det blev potatismos beställt. Till det fixade jag lunckorv med lök och gräddsås (i ugn).

Kompisar som sover över mitt i veckorna är ovanligt, men nu så är skolorna stängda här i kommunen både i morgonoch på fredag. Då är det OK. I morgon är det väl hästarna som gäller gissar jag.

En härlig helg

Nu är man någorlunda återhämtad efter helgen i Småland. Jag fattar verkligen inte vad det är med det där landskapet? För varje gång jag åker dig blir jag så trött sista dagen! Obegripligt. Pär, min kära man, påstår att det säkert har något med att göra vad jag dricker dagen innan sista dagen, men jag tror att det där bara är struntprat.

I alla händelser, vilken grej! Ladies Night är en himla häftig show med ett otroligt drag. För mig var det en stor överraskning att Peter Stormare kunde sjunga så bra. I övrigt såg han precis så där sliksigt skum ut som bara han kan. Hela kalaset var så himla rockigt och hett. Det skulle aldrig någonsin bli sådan stämning om det fanns karlar med i publiken. Helt säkert inte.

Hemvägen från Kinnarpsarenan till Duvgatan brukar nog gå att knalla på 15 minuter. Jag tror det tog sådär det dubbla... vi körde serpentingång, haha!

Tack underbara härliga Ann-Britt och Helena för en helg som jag sent kommer att glömma. Jag är en lycklig kvinna som har er som vänner.

************************************************************

På onsdag börjar jag praktisera, det blir Grand Finale på min USK-utbildning. Det "roliga" med den här praktikperioden som ska bestå i 180 timmar måste jag lyckas klämma in samtidigt som jag jobbar som vanligt. Grattis min familj, ni kommer att ha ett grinigt vrak till fru/mamma ett tag framåt. Nädå, jag ska nog klara mig, jag är ju inte ensam i familjen liksom och fler kan göra det som måste göras.

Men tänker jag efter,så nog tusan kommer jag att bli mycket mycket trött. Mina heliga torsdagskvällar kommer jag ändå att hålla på den här tiden. Något måste man ha.

Smålandshelg

Ikväll blir det Ladies Night med ett par sköna damer jag gillar väldigt mycket. Helena och Annbritt, vi kommer att få en toppenkväll. Det är jag helt säker på. Jag har längtat så mycket efter den här helgen.

Glad!!!

Hatade älskade höst

Hösten är en underbar årstid påstår min make. Ja, rentav den bästa av dem alla. Jag vet inte om jag håller med alla gånger. Hösten har två sidor, det är helt klart. Den ena tycker jag mycket om, den andra avskyr jag helhjärtat.

När det blåser smådjävlar, temperaturen sjunker neråt tre plus, regnat sipprar och världen runt mig förvandlas till en lervälling. När barnen, katterna och inte minst hästarna förvandlas till lerstoder. När hallgolvet får en helt ny, gråbrun, nyans och hela hemmet blir fullt av kringspridda lerpartiklar. När inga kläder i världen håller mig torr och varm. Ja, sådär så att man fryser så att njurarna värker. Då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men så finns den där vackra sidan också. När träden blir varmt röda och bruna i alla nyanser. När ljungen blommar (finns något vackrare?). När skogen doftar fuktig mossa och svamp. Klara dagar men hög frisk luft. Solens strålar som ännu värmer en aning.

Som en huldra är du, höst.