Lördag morgon och dagen T är tre dagar bort

Nu är det lördag.. det betyder att det är tre ynka dagar kvar till Take Off! Nu känns det extra efterlängtat eftersom det vinterväder vi faktiskt fått njuta av i närmare två veckor (ordentligt med minusgrader, frost och SOL!) har övergivit oss. Plusgrader och mulet gör inte mig vidare glad i alla fall.

Jag har det mesta klart inför resan, det är de där sista inköpen kvar bara och det får bli idag. Jag jobbar heldag (-> 21.00) på måndag och ska klämma in ett utvecklingssamtal med dottern, som går i skolan inne i stan, på tisdag förmiddag så innan i morgon kväll ska väskorna vara packade och klara. Nu känns det NÄRA... YIIIHAAAAA

Jag hade fått kommentarer av Malée och det blev jag jätteglad för. Det är roligt att få kommentarer på bloggen. Det blir inte så många och det är ju självklart.. min typ av bloggande är inte så allmänintressant. Jag skriver som i en dagbok ungefär, ja knappt det för jag är inte så privat. Mitt känsloliv skrapar jag möjligen lite på ytan av. Och babbel om ungar och hästar intresserar kanske inte så många fler än de närmast sörjande.

Nu spårade jag ur... det jag tänkte skriva var att jag blev glad för kommentarerna, och att jag gärna tagit med mig något ;o) Nemas problemas

DiCAPac

Idag kom min DiCAPac som jag beställt inför resan till Thailand. Egentligen skulle jag önska att jag hade en vattentät kamera, en som man kan simma med och till och med ta med under vattenytan ett par meter. Det finns sådana små och nätta som jag tycker verkar riktigt bra. De är väl inga underverk i ämnet fotokvalitet, men för sitt ändamål tror jag att de är precis vad som skulle roa mig. Nu har jag inte tillräckligt fet plånbok för att köpa mig en sådan, lösningen blev DiCAPac. En rätt speciell plastpåse kan man säga. Med lins. Always better than nothing.. hoppas jag... den släpper i alla fall inte in vatten, det har ungarna och jag testat i diskhon :o)

Bara en vecka kvar

Just idag är det en vecka kvar, sedan bär det av till Thailand. Som det blåst och gått på idag så känns det helt underbart! Längtan ner blir ju inte mindre av att det kommer ett eller två sms eller mms varje dag från kompisen Ann-Britt. Alltid med lyriska beskrivningar om hur underbart de har det just nu på än den ena ön och än den andra. Lite strul har de haft efter en snubbling med efterföljande läkarvård, men det verkar ha ordnat sig nu. Jag hoppas det i alla fall. Och på det kom det e-mail från kusin Carina idag också. De sitter i AoNang och gottar sig som bäst. Går det i lås samamnstrålar vi på Lanta i nästa vecka. Hoppas hoppas.

Annars är det mesta kring resan klart. En flaska solkräm är väl det som behövs. Jag packar med en så vi slipper springa och köpa direkt. Ja, och så tre kaviartuber till en Lena jag lärt känna genom:

Självironi

Mina mattar tycker att det här är snyggt! Jag säger då det... Men det är klart, nu när det går ner mot -18 grader så kan det väl vara rätt skönt med täcke runt halsen också. För övrigt har jag varit på långpromenad med mina två mattar idag. Men i morse var det bästa, husse och matte satte brodd på alla mina skor. Nu slipper man vara rädd att halka på isen, det känns skönt även om det är ruggigt långtråkigt att bara stå där medan hålen i skorna ska rensas och gängas. Husse är stark, det tackar vi för för då gick det rätt så fort i alla fall. Jag fick beröm för att jag stått så stilla efteråt så jag tror att jag skötte mig rätt bra.

Men jag måste trots allt få garva åt mitt lustiga täcke...

Min mormor och morfar

Jag sitter och städar min dator, det är sådant man måste göra ibland när man har en gammal en som inte orkar så mycket. Det här fotografiet scannade jag av för ett par år sedan och lade i en mapp som hamnat lite i något av en gömd vrå här på datorn. Men nu dök den upp, den gör mig glad. Min morfar och mormor betydde så mycket för mig.

Fotot är taget vid muren vid Rickul Herrgård, Estland våren 1943. Morfar Robert och mormor Ida. Barnen är min moster Vesta, morbror Enn och min mamma Inga. Den yngste brodern Ragnar föddes först i december samma år. Ett år efter att bilden togs flydde hela familjen undan kriget och den ryska ockupationen till Sverige.

Mihos

Jag tänkte att Mihos skulle få visa upp sig. Cissis falska hankatt som har visat sig vara en tjej. Men nu får det skylla sig själv, det får vara en han.. men det är svårt... han får vara hon ibland.. men så är man ju van att Mihos ska vara en han. Mihos var dessutom solgudens son, och kan ju inte vara en hona. Men det är hon... han.. den... Suck!

Sötast i världen är det i alla fall... kissen som hunnit fylla sju månader nu.

På promenad

Ännu en härlig dag! Pär och jag fick med Lucas på promenad. Pållen Leo fick följa med han också så klart. Gudars vad jag älskar vintern!!

Summan av 2008

Jag har utmanat en väldigt god vän att summera år 2008 och hitta tio punkter som gjort livet gott. Stort eller pyttelitet, det spelar ingen roll, men stunder som fått oss att må bra.

Det här är inte alltid en lätt sak, har det varit mycket svårigheter överröstar de gärna de där mer tystlåtna "moments of Feel Good". Men jag kan slå mig i backen på att de faktiskt finns.

För mig själv då? Hur var året egentligen? Funderar jag så blir väl året rätt medel, det har varit roliga och bra saker varvat med tråkigheter men mestadels jämn lunk. Nu väljer jag att fokusera på de där bra sakerna och jag ska försöka göra någon sorts lista. Den kommer inte att bli i kronologisk ordning, inte heller i mest roligt -> minst roligt. Bara vartefter jag kommer på dem. Jag gissar att det blir lite trögare mot slutet, minnet har ju en konstig förmåga att släppa taget om det som bara varit lite lagom bra.

• Jag gjorde mitt mest lyckade impulsköp någonsin. Jag köpte min häst Leo och han visade sig vara precis den underbara varelse jag hoppades på. Jag tror det var ödet, eller universum kanske. Det här var meningen.
  
• Nästan hela familjen kom iväg på en vecka till Sälen. De som aldrig provat förr blev alla sålda på utförsåkning och alla blev jätteduktiga. Jag visste väl att det var en bra idé.
• Den planerade Thailandsresan blir inte vad vi tänkt oss, maken förstod under hösten att han inte kan vara borta från jobbet just när resan ska gå av stapeln. Men jag väljer att se nederlaget positivt, jag får prova på mina egna vingar.
• Jag har fått fast antällning på en arbetsplats där jag verkligen trivs.
  
• Sommaren blev inte alls lika kall och kylig som den innan.
• Det går bra för mina små skolbarn. De utvecklas positivt och det är bara goda ord på utvecklingssamtalen.
• Jag kom in i en ridgrupp på ridskolan där vi verkligen blivt kompisar, jag fick i ett slag ett helt gäng nya vänner att umgås med en kväll i veckan.
  
• Jag fick frid när vi tog beslutet att ge vår hund ett nytt hem. Vi känner att hon fått det bättre och den tid vi inte hade.
  
• Jag har blivit färdig med min utbildning till undersköterska, det var mycket hårt jobb på vägen men nu är jag klar!
• Jag har kvar alla mina härliga vänner i Sverige, från söder till norr (mest söder om mig själv, och hemmavid förstås). Jag har kvar hela min underbara släkt. Och min närmasta familj mår bra. Vi har träffats när vi kunnat och vi har haft mysigt tillsammans, på alla möjliga olika sätt. Ingen närmare nämnd, men absolut ingen glömd! Det här var det viktigaste av allt!
  

Ah, det var ju inte så svårt. Jag fick ihop tio punkter utan att skrynkla ihop hjärnan allt för mycket.